- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1948. Adertonhundratalet /
364

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Med Hova och Keinil genom Rautasdalen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ernst Manker:

sån rackare som Paaninen var ingen bod eller gömma nog säker.
Alltså tog Per Hova en man med sig och rände upp till Kåhpos.
Farhågorna besannades: boden var så gott som tom. Den gömda
stegen hade tjuven inte hittat, men han hade väl som en annan
al-pinist tagit sig upp med hjälp av rep. Spår av en skidkälke ledde
mot Rautasjaure; däruppe hade Paaninen också ett tillhåll. Två
arga män följde spåret. På sjön låg glanskis, och medspåren
försvann. Men tjuvens stavpik fortsatte spåret, och de arga gubbarna
tappade inte bort det. Uppemot övre änden på sjön fick tjuven
stryk. Men man slog honom inte värre än att han orkade dra
tjuvgodset tillbaka.

Inte på länge hade det nu funnits något att stjäla däruppe i
boden. Och stegen hade murknat. På taket hade ett fjällvråkpar en
gång byggt sig ett bo, men även detta syntes vara övergivet. Gamle
Anders Hovas mästerverk skulle dock säkert trotsa många
fjällstormar än. Timringens laxade knutar var som knäppta händer.

Vi gick vidare mot Rautasätnos närmaste sel, Kuolatsjaure, som
var en stor sjö. Och det började lida mot kvällen. Ute på vattnet
gled en liten båt av och an, och två små gestalter rörde sig där, en
vid årorna och en baktill med näten. Det var Lars Hovas far och
mor, han över sjuttio, hon snart sjuttio. De lade nu sina nät
samman lika troget som de i sin ungdom länkat sina klövjerenar
samman.

När vi kom ner till stranden, hade den lilla båten försvunnit. I
stället såg vi borta i en vik en lätt rök stiga ur en torvkåta. Där
mötte vi också de gamle.

F. d. byordningsmannen Gustaf Eriksson Huuva (han skrev sitt
namn så som det stod i kyrkboken) jävade inte släkttraditionen
om påbråt från Västergötland. När han reste sig, kom en
runebergsgestalt för mig: »han reste sig ansenlig i stugans skymda vrå». Trots
de sjuttio var han längre än pojken sin. Han kunde vara både
västgöte och östgöte. Men till sin gärning var han lapp — och alls ingen
fiskarlapp, om han ock nu, medan renen gick och åt svamp, drog
sina nät till husbehov. Gumman hans var däremot lapp även till
utseendet — en rar och god livskamrat, det var tydligt.

Ingen kamera hade någonsin förevigat de båda gamla, och ingen
skulle heller få göra det. Jag gjorde inte minsta försök med min
apparat. Med sin stränga västlæstadianska tro hörde de evigheten
till ändå.

364

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:11:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1948/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free