Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Med Hova och Keinil genom Rautasdalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Manker:
Medan båten gled fram under stupet, undrade Lill, varför dom
kallat det där fjället för Neitapakte. Neita betydde ju flicka, men
inte var den där hemska bergväggen just flickaktig.
— Uppifrån fjället, där vi vaktar renarna, ser det ut på ett
annat vis, svarade Lars Hova och rodnade lätt.
— På vad vis då?
Lars Hova hade svårt att komma fram med svaret, Keinil log
stilla, och när det äntligen blev klart, att fjällkonturen däruppifrån
påminde renskötarna om konturen av en flicka under koltbarmen,
då smittade unge Hovas rodnad av sig på den som frågade.
Ungefär halvvägs uppför sjön var vi i land på ännu en
död-holme. Det var Sapeksuolo, skidholmen, kallad så för sin
långsmala form. Här fanns inget kors, men när man en gång skulle
gräva hål för giststörar, ramlade människoben fram ur jorden.
Ett stycke längre fram pekade Keinil ut ett stort block på södra
stranden; det var Paanakerke, där stortjuven Paaninen fick vad
han förtjänade. Han pekade också ut den ena visteplatsen efter den
andra — gulbruna och röda färgklickar. Kulturlagren på dessa
ställen var väl inte så djupa, men de hade dock sin vältaliga vegetation.
Så plockades det ena kulturminnet efter det andra fram. Och
snart stod vi inför det allra heligaste: offerplatsen under Vidjavare.
Det var 1909 som Gustaf Hallström satte spaden i jorden här, och
redan med första spadtaget fick han ett engelskt mynt från Knut
den stores tid. Över 500 offerfynd plockades så småningom fram
ur jorden och ur klippspringorna. Huvudmassan kunde dateras till
tidsskedet 1000—1200 e. Kr., och det var både inhemska, lapska
föremål och importvaror från söder, väster och öster. Bland de
lapska föremålen räknades 55 pilspetsar av järn, delvis av former
som ej igenkändes från något annat håll i Europa. Vidare fann man
en mängd små glimmerskivor och plåtbitar, som var
genomborrade för att bäras som smycken eller amuletter, ett T-formigt
föremål av renhorn som mycket liknade hammaren till en trolltrumma,
två seitar och en stor massa renhorn och ben. Det främmande
kulturgodset bestod framför allt av mynt och smycken. Alla pengarna
var emellertid genomborrade, varför tydligen dessa liksom
plåtarna burits som smycken eller magiska hängen, innan de offrades
till gudarna. Mynten och smyckena hade kommit från många skilda
håll. Till denna undangömda vrå inne i den lappländska
fjällvärlden ledde sålunda trådar från Finland, Ryssland, Baltikum, en
mängd tyska stater, Nederländerna, England, Norge och kultur-
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
