Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Med Hova och Keinil genom Rautasdalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Manker:
men desto mer uppfriskande i värmen. En mildare smak hade
stenbären, som Keinil plockade händerna fulla av och lärde oss
äta. Dumt nog hade jag hittills inbillat mig, att dessa bär var
oätliga. Nu påminde mig deras svala arom om pojkårens fröjder i
björnbärssnåren hemma i Bohuslän.
I den övre björkregionen gick en vågrät grå rand utmed
fjällsidan fram till raset. Det var gudens väg, som gamle Huuva talat
om. På den vägen kom den mäktige alltså från vistet väster om
fjället. Såvitt vi nu kunde fatta och förstå, hade han då gått på en
strandlinje från en tidigare geologisk tidsålder.
Det gick en annan väg där också, under stupen och branterna.
Det var människornas väg, nomadernas klövjestig. Jag undrade,
hur man tagit sig fram här över blockraset; och det fanns fler
sådana ställen utmed leden. — Jo, svarade Lars Hova, lapparna
kunde allt ordna för sig, även innan statens lappväsen byggde
vägar och broar åt dem ... En gång hade Lars följt sin pappa på
en besynnerlig stig över den här blockmarken, och han fick nu
lust att se, om han kunde hitta stigen. Vi gav oss iväg, han och jag,
uppför björksluttningen, medan Lill och Keinil stannade nere vid
båten. Vi fick leta både länge och väl, någon stig var här ej att se,
allt var övervuxet. Men till slut fann Hova en gammal bläcka i en
björkstam, nästan igengrodd av svallveden. Det var dock märke
nog, och snart var Hova säker på leden fram emot blockraset. Och
här fann vi en sällsam trottoar, slingrande sig mellan de större
blocken. Stenar hade vältrats ned i hålen, och flata hällar hade
lagts däröver, så gott det gick. Men nog hade ändå både folket och
klövjedjuren fått ha goda ögon och god känsel i fötter och ben för
att inte bryta benen av sig.
Laven grodde nu på de hällar, som en gång nötts av klövar och
lappjäxor. Och snart skulle väl ingen ha en aning om denna stig.
Om ett par dar skulle vi gå genom Lapporten ned till Abisko och
järnvägen, och nästa vårtermin skulle Lars Hova åter nöta
trapporna i Borgarskolan nere i Stockholm — på väg mot den hägrande
ingenjörsexamen. Han gick och tuggade på sin engelska, och då
det plötsligt hördes ett rop nerifrån sjön — det var Lill, som var
ängslig för att vi kommit bort — så svarade han:
— Hullo! Here we are. But vve are coming . . .
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
