Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Lundberg: Att bo i eldhus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att bo i eldhus
i vikingatidens jord — och att dess ursprung hör samman med denna
tidsålders så betydelsefulla kontakt med den anglosaxiska kulturen.
Betecknande är själva utbredningen av det sydgötiska husets
byggnadssätt — man finner det i gränstrakterna mellan det gamla
Danmark och dåtidens Sverige, i de stora skogsområdena kring
gränsen. I dylika utkanter av de centrala kulturbygderna håller
sig uråldriga sedvänjor och byggnadsarter lättast kvar. I Norge är
det Setesdalens avskilda bygd som konserverat motsvarande
byggnadsskick. Kom impulserna från England så var det givetvis
Danmark och Norge som tog emot dem först och med största utbytet.
Men även i övre Sverige, ja, långt borta i Finland, märks klangen
av det nya — i sedvänjan att mera löst gruppera samman eldhus
och enkel envånings bodbyggnad.
Tyvärr har vi inte mycket i behåll av den utsmyckning som hört
samman med den mera påkostade gårdsbebyggelsen. Vi vet att
man gladde sig särskilt åt rik, skulpterad och målad dekoration
och att man gärna lät sådan spinna fritt fram över
timmerväggar och stolpverk. Urnes stavkyrka i Norge liksom fynden av
vikingaskepp i detta land låter oss ana vad som en gång funnits. I
Sverige är det framför allt de redan omnämnda husen i Zorns
samlingar i Mora som ger oss besked, liksom också några
inredningsföremål från olika orter: högsätesbänken från Kungsåra kyrka i
Västmanland, som dock är från 1100-talet, en ullkorg i Nordiska
museet och andra föremål, inte minst några stavkyrkorester från
Gotland (Hemse, Guldrupe).
Men i allt detta, liksom beträffande runstenarna, saknas dock
bemålningen och den har svarat för en väsentlig del av den
konstnärliga effekten; dock ej ifråga om möblerna som torde ha stått
omålade. Bäst är kanske att ta metallkonsten till hjälp. Där är den
avsedda effekten mest oförändrad.
För att få ett grepp om århundradets sätt att forma och smycka
måste vi rikta blicken både framåt och bakåt. Framåt mot
1100-talets stora bildkonst och bakåt mot vendeltidens, 800-talets,
djur-ornamentik. Med den förra har vi blivit delaktiga av det
civiliserade Västerlandets bildkonst, av dess lugna, kristet mänskliga syn
på tillvaron. Vendeltiden återigen är helt primitiv i sin världsbild,
sådan den speglas i konsten. Tiohundratalet står mitt emellan, är
en tidsålder, då man är på god väg att lämna det primitiva i
egentlig mening, men ännu inte tagit steget fullt ut!
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
