Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Frös åker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frös åker
för att blanda till röd färg. En röd färg, som bet sig fast i runorna
och satt kvar i mansåldrar.
Alla vuxna, som tillhörde husbondefolkets familj, hade dragit bort
i sällskap, men till de hemmavarandes förvåning kom de åter i
två skilda grupper. Yngste sonen och hans moder, den
efterlämnade makan, kom först och hade en främling i sällskap. Några
timmar senare anlände äldste sonen och den döde husbondens
broder. De såg mörkt och bistert rakt ut i luften, och trälarna gick
tyst ur vägen för dem. Något måste ha gått dem emot på tinget.
Senare på kvällen kunde trälarna med mumlande röster
meddela varandra, hur det nu skulle bli. Den döde husbondens maka
och yngste sonen skulle sitta kvar på huvudgården, fast äldste
sonen och farbrodern hade stämt dem till tinget för att få dem dömda
därifrån. Och främlingen i deras sällskap var den, som inverkat
på domen. Han var en kristen, och modern och sonen hade
hycklat kristendom för att få honom på sin sida. Han stod väl till hos
konungen och hade fått tillstånd att utbreda kristendomen var han
ville i landet.
Yngste sonen var lång och hade ljust hår. Gestalten var något
böjd, och han gick helst ensam. Han hade vänliga, ljusblå ögon,
som bäst det var kunde hårdna i vrede eller lysa otäckt av hån eller
list. Han hade tidigt insett vilka fördelar kristendomen kunde
medföra för honom i tvisten om gården. Därför hade han och modern
beställt en korsmärkt runsten åt den döde fadern. Men i hemlighet
hade han bett runmästaren göra korset så likt en torshammare
som möjligt. Ingen visste om Tor och de andra gudarna till sist
skulle behålla segern i den strid, som redan pågått i mansåldrar.
Men sedan länge hade han förlorat respekten för Frö, som satt
orörlig i sitt hov — orörlig och smalaxlad med sitt könsorgan
pekande snett upp i luften. På en berghäll utanför hovet fanns det
många små skålgropar, och även sedan modern lärt känna
kristendomen gick hon i smyg till dem, smorde dem med fett eller lade
matvaror i dem som offer åt åkrarnas vättar och rå, som kunde
tänkas inverka på årsväxten.
Tidigt följande morgon följde mor och son runmästaren bort till
stenen vid bron för att se på den, innan han fick sin betalning och
drog vidare. Han följde inskriften med fingret och läste högt för
dem runorna om maken och fadern, som blivit borta i främmande
land. Här skulle stenen stå vid bron och tala om honom i alla
5. STF 49.
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
