Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Fridegård: Frös åker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frös åker
plats vid broderns sida. Men den kristne och hans gud hade hjälpt
honom och modern på tinget och skulle hjälpa honom allt
framgent. Och han kunde se allt. Det gick inte att smyga genom snåren
till Frös hov, utan att han såg det. Oroligt vankade den yngre
brodern omkring på tunet, sedan skymningen fallit. Han kände sig
utstött ur fädernas rad och gemenskap, han hade svikit deras
uråldriga tro.
Han ville inte gå in i sitt hus, förrän alla sov därinne. Han
kände, att ett utbrott av raseri kunde komma över honom, när han
såg den kristne, vars ansikte alltsedan dopet strålade av seger och
triumf.
Han gick upp till ättebacken och satte sig där med ryggen mot
faderns nya runsten. Om fadern inte blivit borta, så hade detta ve
inte kommit över hans efterlevande och gården. Under den nya
vägbron risslade vattnet stilla, och han tänkte på hur brodern och
han i sämja byggt bron till faderns minne. Och sedan kallat
run-mästaren att hugga in runorna för de vägfarande att tyda, så
länge det bodde män i landet.
Det glimtade till utanför Frös hov, och snart lyste en eld genom
dunklet. Skogen bakom eldskenet blev mörk, och röken ringlade
upp mot en blekgrön natthimmel. Han hörde fnysandet av oxen,
som leddes fram, och såg människor röra sig kring elden. Hovets
ingång låg i klart eldsken. Han såg också sin broder lyfta
trästånkan med öl, tömma en fräsande klunk på elden och sedan föra den
till munnen. Han visste att farbrodern och alla de andra gjorde på
samma sätt. Åter kände han den starka makten i sitt inre, som
drog honom mot hovet och biotet. Och han saknade djupt den
släktkärlek och sammanhållning, som nu höll på att försvinna.
Bäst det var såg han dörren till huvudgården öppnas och den
kristne komma ut. Han stannade förvånad och såg mot eldskenet
bortom Frösåkern. Den yngre brodern satt orörlig vid runstenen
och iakttog honom. Snart såg han honom gå mot hovet, medan
han dolde sig bakom träd och stenar så gott han kunde. Säkert
hade han ont i sinnet mot Frö. Eller kanske ville han endast se hur
det gick till när hedningarna offrade åt årsväxtens och
fruktbarhetens gud.
Plötsligt hördes ett starkt och ängsligt bölande genom dunklet,
ivriga röster talade och blandades med slamret från metallkärl. Nu
slaktades offret, och blodet uppsamlades i det heliga kärlet. Sedan
skulle brodern med en kvist bestryka träguden med blodet. Köttet
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
