Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven B. F. Jansson: De foro dristigt... Runstenarna berättar om vikingarnas färder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven B. F. Jansson
lysningen, att Spjallbude »blev död i Holmgård, i Olovskyrkan»
har Otto von Friesen knutit följande reflexion: »I Novgorod, som
var en hufvudstation på svearnas resor i Östervåg, fanns en kyrka,
tillägnad den helige Olof. Denna kyrka var medelpunkten i ett
faktori, där svenskarna . . . samlades och, ordnade till ett
handelsgille af samma typ som frisergillet i Sigtuna, drefvo sin
köpenskap. Kyrkorna tjänstgjorde ofta under osäkra tider som fästen, och
det var sannolikt under försvaret af kyrkan och faktoriet vid något
kritiskt tillfälle, som Spialbode föll. Sjustaristningen ger oss ett
värdefullt vittnesbörd om att den helige Olofs kyrka i Novgorod
existerade redan i tiohundratalets senare hälft och då var
samlingspunkten för uppsvenska män på deras färder i Ryssland.»
Resorna till och genom Ryssland speglar sig sålunda
mångfaldiga gånger i våra runinskrifter, och det är icke överraskande, att
namnen på de svårframkomliga Dnjeprforsarna ännu i dag klingar
med en klar och ursvensk melodi — åtminstone för en
ortnamnsforskare.
I detta sammanhang kan vi också foga in runstenen från
Bere-zan i Svarta havet, av bysantinerna kallad S:t Etherius ö. Stenen
har rests och ristats efter en man, som dött under färd till
Grekland. Fjärran från hemmet har han av sin färdkamrat begravts här
vid Djneprs mynning, på en ö, som säkerligen många gånger har
hyst svenska vikingaskepp i sina lävikar. När man kom från norr
öppnade sig här åter fria vatten, forsarnas besvärligheter hade
övervunnits och glömts. När man kom från söder, ifrån Miklagård, har
man här samlat krafter, innan man stack ut årorna och fick börja
spänna rygg och armar emot ström och andra motigheter; här har
man haft sin sista hamn, innan man åter måste möda sig med att
lossa och rulla och draga och lasta i inlandets klibbiga värme.
En annan ristning, på sitt sätt en motsvarighet till runstenen på
Berezan, är inskriften på Pireuslejonet, som nu finns i Venedig.
Lejonet satt ursprungligen likt en gallionsbild i Pireus, i Porto
Leone, Atens hamn, och dess klassiska marmor lockade någon
väring till ristning. Under de niohundra år som gått, sedan runorna
höggs in i dess sidor, har det utsatts för en omild behandling av
regn och sol och av kulor från strid. Trots detta avslöjar ristningen
ännu i dag en runvan upplännings säkra hand. Slingorna ringla
sig som på tusen runstenar i Svitjud.
I Valakiet, mellan Berezan och Pireus, har gotlänningen
Rod-fos blivit dräpt. En av runstenarna i Sjonhemsmonumentet på
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
