Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Vår gamla bondebygd. Ett försvinnande herdelandskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår gamla bondebygd
underligt är det att nutiden kan ge en sådan samlad jättebild. De
synliga gläntorna med saftigt grön åkervall och röda hus kan räknas
på ena handens fingrar. Dessa enstaka ödemarksgårdar var
snapp-hanarnas skogsrike; det var ej danskt, det var ej svenskt, det vägde
mellan båda, kunde man säga med en lätt omformning av de
Tegnérska diktraderna. När man ser denna skogstavla, väldig som
de norrländska, förstår man att skogen i gammal tid var gräns
mellan riken.
Mitt i bilden lägger landsväg och järnväg in huvudaxeln i detta
landskap, sydväst—nordost; det är färdvägen mellan rikena,
invandrarnas väg genom urskogen, härvägen under blodiga sekel.
Samfärdseln sökte det bästa väglandet, helt olika under sommar
och vinter. På sommaren var forntidens och medeltidens färdväg
verkligen en stig, en ridstig, som gick över fast mark, gärna
rullstensåsar och sandmoar. All tung trafik fick passa vintern, begagna
isen och snön. Vad vintervägarna betydde i forna tider kan
svårligen överskattas; i en vildmark full av mossar, kärr och sjöar gav
kölden och snön fast underlag och lätt före. Vintervägarna var
också genvägar i jämförelse med sommarens slingrande ridstigar.
Den tusenåriga trafikleden har bevarat sin betydelse; än i denna
dag är Lagastigen den stora kontinentalvägen, en viktig pulsåder
mellan kontinenten och det inre Sverige. Nu är vägstråket utbyggt
med järn och asfalt; man är oberoende av väder och årstider, och
den tunga trafiken dånar fram på landsväg och järnväg natt och
dag året igenom. Det låter som fanfarer genom skogarna.
På en halvtimme reser man i dag från Åsljunga över
Smålandsgränsen till Markaryd i Sunnerbo härad. Förr tog det en halv dag.
Markaryd är ett betecknande namn: ett ryd, en röjning i
marken, gränsskogen. Så ter det sig fortfarande, fast samhället är fyllt
av modern ambition och växtkraft. Runt den högst nutidsmässiga
bebyggelsen ligger betesmarkerna med kärr och skog.
Just här i trakten av Markaryd passerar man en viktig gräns
i själva naturen. Plötsligt är det slut med det svepande blöde
linjespel, som tillhör lövskogsriket, bokens och ekens domän. I stället
står furorna som orgelpipor mot himlavalvet, och granarna tecknar
en taggig rand kring de svarta mossodlingarna. Barrskogsgränsen
har överskridits. Här slutade det ljusa Danaväldet. Sverige hälsar
med tall och gran. Det är slående, att denna scenförändring sker
nästan precis vid den forna riksgränsen.
Nästa stora händelse är mötet med Lagan. Det inträffar strax
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
