Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Vår gamla bondebygd. Ett försvinnande herdelandskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Fries
norr om Markaryd, där älven gör sin stora krök åt väster mot
Halland och Kattegatt. Här beträder man alltså Lagastigen i egentlig
bemärkelse; från denna punkt går vägen vidare genom Lagadalen
uppåt landet, inåt Sverige, ända till trakten av Jönköping.
I ett enda slag förändrar sig landskapet vid detta möte med
floden. Mörkret, fattigdomen viker, och Lagan lyser fram med
snabba flöden, bred och vattenrik mellan praktfulla lövskogsbryn. Det
är som ett lyckligt leende. Vid denna anblick begriper man, ja,
upplever organiskt, vad ett flodlopp, ett dalstråk som detta
verkligen betyder. Det var i den nya skapelsen efter isens döda tid en
härväg för allt levande, för de anryckande massorna av växter och
djur. Rätt snart var människan med i det myllrande följet, besatt av
samma drift att utvidga sin domän, erövra och uppfylla en ny värld.
Ett par mil ner efter Lagan ligger Knäred. Det är ett namn, som
tillhör den nationella historieläxan. Dessa minnen, denna långa
bittra historia om folkfejd genom sekler, fredsslut och fredsbrott
igen, är här på sin plats i geografien. Här inser man det hårt
ödesbundna, det historiskt ofrånkomliga i denna kamp.
Också i trakterna kring Knäred var jag ute på sök efter
ljungheden. Den betydligt föråldrade generalstabskartan, uppmätt för
över 100 år sedan, utgör just på grund av sin ålder ett värdefullt
historiskt dokument. Den visar norr om Knäred väldiga tomma
områden utan gårdar — otvivelaktigt ljunghedar. I dag finns inga
tomrum här; kilometer efter kilometer trampar man sin cykel
genom tät, planterad skog, tall och gran i olika åldrar. Av ljunghed ser
man ingenting — jo, en och annan liten fläck i skogen, mörk av
ljung och förgylld av blommande ginst. Det är de sista
försvinnande resterna.
Bortåt en mil upp efter Mästockavägen ligger byn Kälshult på en
kulle, som en gång var helt omgiven av väldiga ljunghedar med en
rest av lövskog här och var. Nu ser man från byns höga kulle en
sammanhängande skogsmatta, mönstrad i ljus- och dunkelgrönt av
löv- och barrträd. Men om jag tänker bort skogen och ser i syne
den mörka, vida ljungheden, då har jag forntidslandskapet
framför mig på denna punkt. Själva byn med sina inägor är
nämligen något sällsamt ursprungligt och vackert. Gårdarna, fem
hemman, ligger tätt samman, som fordom, ty ingen kunde ju tvingas att
flytta sin gård ut på heden. Inägorna, som kläder den stora
rundade kullen, ger en klar och fin bild av fornnordisk bondeodling.
Mellan stenmurar och rösen ligger äng och åker i ett vänligt sam-
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
