Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Vår gamla bondebygd. Ett försvinnande herdelandskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Fries
Över de gamla Sunnerbo ryar gjorde jag en tur tillsammansmed
en god kännare av dessa trakter, kronojägare Victor Bengtsson.
Från Traryd reste vi genom Hinneryds och Nöttja socknar, mest
hela vägen genom ungskog av tall och gran, sådd eller planterad
eller självsådd. Här fanns också ungskog av björk och ek, särskilt i
utdikade kärrsänkor. Hela trakten var raggig av skog.
Sunnerbo ryar var försvunna.
Färden gav ett nästan hemskt intryck av den utrymning och
avfolkning som i nutiden snabbt fullbordas inom avlägsna bygder
över hela Syd- och Mellansverige. På en timme passerade vi ett
tjugotal övergivna torpställen och skogsgårdar, som alla var
bebodda och brukade för ett sextiotal år sedan. En lövljusning i
skogen, den sista dröjande avtoningen av hagmarker och ängar,
moss-höljda odlingsrösen, kanske resten av en spiselmur — det var allt
vad som fanns kvar av en hel svensk bygd. Detta är kronopark;
här handlar och vandlar Domänstyrelsen och påskyndar
målmedvetet den boskillnad mellan skogsbruk och jordbruk, som är en
tidens företeelse.
Nästa dag fann jag äntligen ljungheden. Det var i de ödsliga,
nästan folktomma gränsmarkerna mellan Vrå i Småland
ochBrea-red i Halland. Trakten är vida känd som ett ljungens och
fattigdomens hemvist. Den bär namnet Tönnersjöheden. Jag var nära
att komma för sent också här.
Av Tönnersjöheden återstår en och annan sträckning, där heden
blottar sitt dystra ansikte och de brunvioletta ljungkullarna lyfter
sig över kärr och mossar i ett fritt perspektiv. Men den forna
storheten är borta.
På tio, femton år växer sig en tall fem, sex meter hög. Vid den
åldern är den redan ett träd som skymmer. Tusen och åter tusen
sådana träd skjuter nu i höjden ur de steniga ljungmarkerna på
Tönnersjöheden. De vilande linjerna är upplösta i luddiga
skogssilhuetter.
Ser man efter ordentligt, märker man att skogen kommer av sig
själv. På varenda kulle lyser i den snärjiga ljungen små plantor av
björk och rönn, här och där står späda tallar och granar, och på de
frodiga årsskotten kan man se att de växer raskt. Till och med
något så fint som en ung vildapel fann jag där i ljungens rike.
Tydligt ser man alltså att ljungen alls ej förmår att hålla skogen borta.
Det var vi människor som utrotade skogen på denna mark. Det var
vi som höll marken öppen, indirekt genom betesdjurens åverkan
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
