Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tryggve Lundén: Sankt Eskil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sankt Eskil
mycket vanligt; från skandinaviskt håll är det känt från t. ex. legenden
om S:t Karlung i Roslagen och från folksägnerna om S:t Arild, S:ta Tora
av Torekov och S:ta Helene av Tisvilde.
Till slut nedtecknades helgonets historia för kyrkligt bruk, och då
utbroderades den ytterligare med lån från den Heliga Skrift. Helgonet
jämföres i legenden med oliv, cypress, morgonstjärna och lampa, allt hämLat
från Bibeln; hans martyrium jämföres med översteprästen Sakarjas och
den förste kristne martyren Stefanus’, o.s.v.
Den stilistiska, tidshistoriskt betingade skruden, de av folkfantasien
tillfogade järtecknen få ej komma oss att förbise, att huvudinnehållet i
Eskilslegenden är en historisk verklighet. Den korta uppteckning, som
ligger till grund för Brynolfs konstfulla legend, torde ha tillkommit i
samband med altarsättningen av S:t Eskils reliker.
Huvudorten för Eskilskulten var det efter helgonet uppkallade
Eskilstuna, ursprungligen benämnt Tuna. I dess kyrka, som från 1100-talets
mitt ägdes av johannitermunkar, vilade helgonbiskopens reliker. Även i
det närbelägna Strängnäs var S:t Eskil naturligtvis högt vördad, och där
fanns ett kapell, helgat åt honom. Eskilskapellet blev 1535 lågornas rov
och blev därefter icke återuppbyggt. Johannitkyrkan i Eskilstuna,
helgonets gravkyrka, förföll efter reformationen. Ett armrelikvarium av
förgyllt silver, avsett för ett armben av den helige Eskil, är emellertid
bevarat från Linköpings domkyrka och förvaras nu i Statens historiska
museum. Flera skulpterade och målade bilder av S:t Eskil finnas också
kvar. I den kyrkliga konsten avbildades Eskil som en biskop i skrud,
hållande de stenar, som blevo hans död. Här må erinras om Eskilsbilderna
i Fors, Vansö, Södertälje och Ytterselö kyrkor i Södermanland. På
altarskåpet i Amsbergs kapell i Dalarna är S:t Eskil avmålad tillsammans
med S:ta Birgitta. Annars brukar S:t Botvid, det andra sörmländska
helgonet, vara Eskils närmaste granne i de kyrkliga bildgallerierna från
vår medeltid. Botvid framställes med en fisk och en yxa, vilket syftar på
hans underbara fiskelycka och på hans martyrdöd.
Eskilskällan utanför Strängnäs, nära landsvägen till Eskilstuna, hålles
ännu i åminnelse. I en svensk översättning av legenden från 1680 säges
Eskils liktåg ha passerat förbi här. Källan var ett besökt vallfartsmål
under katolsk tid, ja ännu senare. År 1568 besöktes den av en engelsk
katolik vid namn William Molteck, som där förrättade sin andakt.
Detta kom till den lutherske ärkebiskopen Laurentius Petris öron,
väckte hans livliga missnöje och föranledde honom att kraftigare än förut
inskrida mot sådant »vidskeppeligit afguderie» såsom vallfärder och offer
till källor.
Som S:t Eskils dödsdag helgades den 11 juni i Strängnäs’ stift. I övriga
stift firades denna högtid den 12 juni. Ännu bär denna dag i vår
borgerliga almanack namnet Eskil. Man firade också dagen för hans
translation, d.v.s. skrinläggningen av hans reliker, och denna dag inföll den
6 oktober. Festdagen i juni är tidigast belagd i Vallentuna-kalendariet
av år 1198, festdagen i oktober tidigast i ett brev av år 1327. Med
särskild högtidlighet firades dessa båda dagar i Strängnäs’ stift. Under
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
