Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folke Ricklund: En fjällbondes almanack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Ricklund
Vem känner kylan nu. Ned med blänket igen, nu kommer två
till, men de sticker iväg undan. Där kommer en stor röding, lite
sävlig. Men sannerligen, käften blir som en vit ring, och så glyker
han. Det var en fin bit.
Så flyttar sig metarn, nu måste ett nytt hål huggas, men isen är
inte så värst tjock över grunnan. Undan för undan, knippet växer,
nu bär han det på en björkklyka han hämtat i land.
Och så fram på morgonen — det har rykt ur skorsten hemma en
bra stund — stegar han in i stugan. Ute på brohällen ligger ett
blänkande vackert rödingknippe. Det skall bli nymodigt med
färskt nu efter all saltfisken i vinter; Jenny måste rentav ta och
koka ett par tre, potatisgrytan står redan färdig. Nästan rakt som
en liten fest; lillpojken mumsar och stoppar proppfullt i mun, det
hinner inte ta undan. Men nu måste han tugga ur riktigt, för han
ska svälja de kokta pärlhårda ögonen hela, och metarn myser. En
tallrik tätmjölk på och den stadiga frukosten är färdig. Den måste
få sjunka lite, men sen ska man ut och ta itu med ett och varje.
— Får nog fortsätta dyngkörningen, skulle ha passat skaren lite
bättre, men förresten, nu blir snön så lös och faller ihop så det går
bra ändå. Och i snösörjan kör han lass på lass ned på lägdorna,
som till stor del inte är annat än avröjt självväxande land. Där
ligger nu högarna i rader, och så breds de ut på och tillsammans med
snön. Kasen vid lagårdsväggen har fått sig ett styggt, svart hål. Men
den är stor och gammal och tål nog att tas ur.
— Vad är det för hög till höger om portdörrn, lyser som rödaste
guld nu i solen? Högen av avskavda rönnkäppar, större och
mindre, i en bråte. Hade man inte »rönnskavet» ett sånt här år då höet
börjar tryta så tidigt, vad skulle man då ta sig till. Nu har man det
både som kraft- och nödfoder, rönnbarken avskalad med kniv i
strimlor, som man »värmer på», slår hett vatten på — den sörpan
blir som te och mums åt korna. Och där ligger den avskalade veden
och torkar i solen och blir benhård, blir fin att ha under
värmegrytan i lagårn nästa år. Den skall sågas och travas opp en dag —
man är ordningsmänniska här på gårn och låter inte allt ligga som
hos grannars —.
Snön sjunker, den liksom ångar bort, och backarna kommer i
dagen. Det blir en ljuvlig tid. En dag regnar det mjukt och ljumt,
landvaken växer och stiger och vatten och snövälling fyller varje
vik och svacka. Nu är lämpligt ta kvighuden sen i höstas och kan-
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
