Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folke Ricklund: En fjällbondes almanack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Ricklund
ske ett renskinn med och surna håret av dem. En repstump genom
kvighudsögat och dito i nackstickhålet på renskinnet och så läggs
hudarna med hårsidan upp i det sörjiga, vårkalla vattnet. Och när
solen kommer igen får den gassa och grassera bäst den vill just i
självaste »hårgårn», just i gränsen mellan håret och huden. Där
surnar det, men huden ligger nere i kallvattnet och klarar sig. Då
och då går man och tittar till den, man metar ju alltjämt om
rnornarna emellanåt, fastän det blir farligare och farligare att ta sig ut
på isen. I går la Jonas ned sig, han tog sig ju upp igen men miste
den splitternya isbillen.
Det drar ihop sig och blir brått värre, sättpotatisen ska plockas
upp ur källaren, och det blir trångt i köket och nästan lite mörkt,
för nu stå sättpärslådorna på varann upp förbi halva fönstret.
Snön far sin kos, det är bara djupaste drivorna kvar emot sjön
och in under backremmarna.
I går kom en vildgåsplog över gården och tidigt i morse hördes
gässen i Bergloken. Björkarna skiftar och skimrar och sälgkissarna
lyser lång väg. På grässvålen ligger dyngan och ser rätt knotig och
torr ut. Då gör man sig en risharv, hugger några långa, fina björkar
bort i backen, lägger ihop dem och tar en kättingstump runt
rotändarna. Sätter skaklarna och hästen för. Och nordfjordingen får fart,
han krummar på halsen och krumbuktar och kutar, det var ett lätt
och lustigt lass; på lasset sitter husse, han har fullt sjå att hålla sig
kvar på det klibbiga riset. Kors och tvärs över lägdorna går det i
trav, och under risharven males och mjölas dyngan. Sen får
kvinnfolk och barn ge sig ut med räfsorna och slå sönder de »ruser» som
blev kvar och räfsa bort allt avfall — och så är det jordbruket
klart, kommer nu bara regn.
Men nu kan man då rakt inte ha hästen hemma längre, höet är
slut och nog börjar det bli så pass bete i skogen här och där att han
klarar sig. Bäst tala med grannarna om det inte blir lämpligt att
släppa »åt måron». Man har inte brytt sig om att sko om hästen
sen han miste en bak och en fram, och nu tar man av honom
skorna alldeles. Tidigt nästa morgon: det är söndag och det låter
nästan som helglikt när de samlas. Hästarna har skällor och de
gnäggar och gnäller och vrenskas åt varann, friheten vinkar och
de vet det. Och nu vill de iväg. Jonas går först med sin sävliga
märr, och så Nils med »norsken» och så undan för undan går de
stigen in under fjället. Skällklangen rungar och randar och går och
kommer som eko och försvinner, men det ligger kvar som en helg i
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
