- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1949. Tiohundratalet /
271

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folke Ricklund: En fjällbondes almanack

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En fjällbondes almanack
Det blir till att leta stamvise (stäven) och håena (det självvuxna
årtullsträet), han har blick för sånt Jonas-Paul. Snygg »vis» han
fick fatt i, lite »långslutt» men med bra »knäpp» i toppen. Och
ur samma gran, som han rotfällt har han också fått »stamdraget»
och de långa håena med var sin stadiga kvist — de ska motsvara
årklykorna, som nu en del börjar köpa. Bakstammen får bli en
tvärakter — Jonas-Paul är inte så pigg på det, men vem vet,
kanske får man råd med en Penta en gång. I lagårsporten blir nu
båtbyggeri. Där täljs kölstocken till och naras ihop med visen,
innan nästa kväll är båten »på stanga», som man säger. De första
borden skärs till — det kinkigaste av alltihop, för de ska ge
läggningen på båten, som byggs på gehör utan alla mallar och mönster,
bara på känslan och på blicken. »Skräddningen» (skärningen) på
varje bord kommer att bli avgörande för läggningen och resningen.
Sakta växer den och får sin smidiga form — »en bra båt ska vara
som en vacker fisk», säger Jonas-Paul. Och i sinom tid står den
färdig så långt att »vrängren» (spanten) kan sättas in, nu först
kommer de. Lite kan man väl preja formen med dem, men inte
mycket. Den vart nog bra den här. Nu får den sin avslutning med
ett randhyvlat »subann» längs relingen, det smiter vackert ihop
med stamdrag och håer. Trätjäran har sipprat lite från hamptåten,
som ligger i varenda söm, det ger en liten flammighet igenom, även
när hela båten är färdigtjärad — och sannerligen är den inte något
av en vacker fisk. Lättrodd och sjösäker blev den.

Men att den inte hann bli färdig till kyrkhelgen, som varit redan
för 14 dar sen. Dit fick man fara i en annan av byns båtar, tränga
ihop sig med grannars och fler. Det gick ju, men trångt var det i
båten innan alla hade stuvat sina renhudar och täcken och
matsäckar. Tur att det var så pass lugnt — man minns väl den där
kyrkhelgen i barndomen, då Tomas-Maja vart föräldralös i
stormen. Nu var det ju en lusttur de två milen uppefter sjön till
kyrk-platsen. Och oj så mycke folk — lappar och bönder — och flera
vägarbetare och en svenskamerikan; trångt i alla kyrkstugor och
kåtor. Ansträngande dygn, och allt skulle man ju vara med på om
man nu ville eller inte. Bra ledsamt för dom oppisjön, som hade
begravning efter både gammelmor och mågen, unga karln, nu
jordfästes de bägge. Som en liten tröst hade de ju en liten doterson
att döpa. Och så fick man gå raka vägen från gravölskaffet till
Storselsstugan på ståtligt lappbröllop, mat i långa banor och
dryckjom med för den delen. Och dans sen hela natten — förresten

L.B.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:11:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1949/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free