Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folke Ricklund: En fjällbondes almanack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En fjällbondes almanack
ruskor går åt, de måste huggas och köras ut efter sträckan, hål
hugges i isen där den ligger bar, och ruskorna ställes fast med snö och
vatten. Över drivorna går det snabbare, där ränner man bara ned
dem i snön. På kvällen kör man hem genom en nästan snörrät
mager allé. Nästa dag blir en likadan åt Luspen till, och så gör man
sina privata stickningar över till odlingarna.
Tiden liksom knarkar fram nu, sakta. Bestyr med ved,
hämtning av myrfor uppifrån fjällmyrarna. Hästarna går på trygor och
sliter ont, blir rimmiga av frost om de stannar en stund. Och när
de sätter igång igen knarkar det och gnarar det av torrsnö under
medarna. Rävarna går sugna och gräver efter ätbart i snön, där
man slaktade renar i höstas. Jonas tar studsarn med sig, när han
far efter myrfor och skjuter en ungräv på en sådan åtel. Nils har
börjat lite smått med ripfångsten; så där lite i förbifarten har han
satt ut femtio snaror, sista vittjningen fick han nio ripor. Längre
upp efter sjön lär de fånga rent mycket har man hört. Elias pojkar
gör ju inget annat än gillrar ripor och skjuter räv. Ja räven är då
inte mycket att hålla på med, så billiga som skinnen nu blivit.
Så en dag blir som uppståndelse i stugorna — har ni hört att
Elias Eskil åkt med ett snöskred. I natt kom de med honom i en
långsläde på väg till doktorn. I tio timmar har de kört innan de når
landsväg. Tur att bror hans var ute samtidigt och hörde
höjningarna där han satt fastklämd mot en björk under skredet. Skidorna
och studsaren hade han mist, men livhanken är då i behåll — än
så länge. Sämre gick det för honom i Gränsfjäll för fyra år sen —
honom hittade de, stående stelfrusen mellan snöblocken. Bara nu
doktorn kan klara upp ryggen åt Eskil — det var visst värst med
den, och njurarna. Att det skulle ske just strax före jul så här,
värsta mörkaste tiden.
Man glider stilla över jul — diakonen håller julotta i skolan. På
trettondag får man veta att Eskil fått fara hem igen, men han får
nog sitta mest och bygga nät i vinter.
Och ett sådant ripår! Men kanske är det bara flyttfågel — Jonas
har fått så mycket i sina snaror nu i januari och så med ens är det
som funnes inte en ripa igen. Orrarna kom också så där just den
tiden, och det blev ett skjutande och knallande runt sjön överallt där
de satt i topp. Vart tog de vägen månntro, för inte blev ens
halvparten skjuten? Nu börjar solen gå lite högre, skönt att mörkaste tiden
är över. För den som ränner i fjället är det fint med lite längre dag.
Erik-August norr om sjön sköt en järv i måndags. Föret har varit
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
