Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Utsikt från en grästuva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harry Martinson
leva sig in i grästuvans liv, hukar man sig ofrivilligt som en
skalbagge.
Några sländor med de gracila bakkropparna glittrande som
ädelstenar har flugit hit från den närbelägna insjön. De verkar
alla som om de vore framställda en skapelsedag när naturen hade
juvelerare-tankar.
De lyfter. De vänder. Visar sin glans från olika håll. Interferens.
Nu skimrar den över i annat, får i tur och ordning topasens,
beryl-lens, smaragdens och safirens skimmer. Man måste snart vila
ögonen på en grå broms för att inte bländas.
Dessa sländor med sin smalskönhet inträngd som i laméer från
ett ferike oroar med sin skenbart bristningsfärdiga grace. Det är
något salongselegant, något nästan dekadent förfinat över dem.
Blodfattiga, men heligt vackra persiska miniatyrer faller en i
tankarna, och i nästa ögonblick ser man Kina under det sköna
förfallets tid; glittrande och spensliga konstföremål från det
deka-denta Ming.
Men ännu sprödare än trollsländorna är flicksländorna med sina
nästan nålfina bakkroppar. Man tycker att de när som helst skulle
kunna klinga av och brista likt spröd kristalltråd. Deras ögon,
to-rax, vingar, ja, hela deras varelse är som subtila rader i förfinade
poem, så ömtåliga att de skulle krossas sönder vid själva
nedskrivningen. De poemen kan bara läsas direkt där de lever i nuet
och stämningen.
Flicksländorna håller sig helst till vattnet och vassen, medan
trollsländorna lika gärna jagar på de närbelägna ängarna.
Stranden och ängen byter ofta insekter med varandra och särskilt
troll-sländan är en fruktad ängsjägare, även om man kan anta att
hennes närvaro på ängen är välkomnad av många bland krypen i
gräsdjungeln, emedan hon är den enda i hela det surrande
sällskapet som kan jaga och övermanna laphrian, som hon gladeligen
fångar i luften och förtär under flykten. Ofta går det så fort att
man inte hinner registrera det annat än med örat. Först hör man
laphrians dova läte som stråksnudd mot basfiol. Så hör man
troll-sländans vingar rassla mot varandra då hon vänder och går in i
anfallskurva. Sedan är det slut för laphrians del. Hon tvärtystnar
och blir quicklunch in the air. Man lyssnar efter henne men hör
henne icke mer. Hennes korta rövarsaga är all.
I stället hör man den godmodiga humlan, vars latinska namn
passar så bra och ger en sån fin ordstämning omkring henne, ja,
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
