- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1949. Tiohundratalet /
310

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vandring på Väderön

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Selander

Självfallet är det människornas ävlan att förbättra naturen som
bär ansvar för det mindre sköna. Den saken får man klar for sig så
snart man vid Kapellhamn lämpats ur båten från Torekov
tillsammans med den övriga lasten av turister och slagit in på gångstigen
som leder norrut, mot Sandhamn och sedan tvärs över ön till fyren.
Stigen går över några sandiga backar upp mot ett led; och på andra
sidan ledet kommer man omedelbart in i en planterad skog av
snedvuxen, kvistig tysktall, där träden marscherar upp som ett
lin-kande krymplingskompani. Troligen bör man vara uppsvensk och
veta hur en riktig tallskog skall se ut för att fullt uppskatta dess
vidrighet. Skåningar brukar här ofta utropa: A, vad det är härligt med
barrskog! Ingen sätter ju värde på vad han har inpå knutarna,
medan det ovanliga, som barrskog i Skåne, åtnjuter en oförtjänt
popularitet.

Däremot har jag aldrig hört någon uttrycka sin förtjusning över
ett skifte längre norrut vid stigen, där en behjärtad länsjägmästare
låtit hugga bort den planterade tallen. Där ser inte heller vackert ut
just nu: ogräsflor an, som alltid kommer in på kalhyggen, står tät,
och ett uppslag av spinkiga björkar och rönnar döljer ekplantorna,
som en gång i framtiden skall återföra denna mark till dess forna
prakt. Att förstöra natur är gjort i en handvändning; att återställa
den tar årtionden och århundraden, om det ens någonsin låter sig
göra.

Redan ett stenkast väster om stigen är vi dock inne på marker
som ser ut alt ha legat orörda sedan tidernas begynnelse —
alkär-ren, som borta i Ulagapskärret är grannare än kanske någonstans
eljest i Sydsverige.

Nu, i augusti, är de mest ett grönt snärj e: ormbunkarna bolmar
upp ur den svarta myllan i blank, svällande frodighet, humlen och
vildkaprifolen hänger över träden som tunga festonger, och där en
glänta mellan alarna släpper ner lite ljus, sträcker videört och
fackelros på sig med sina gula och rödvioletta blomspiror. Tidigare på
sommaren ter sig alkärren ännu underligare. Då är alarna frilagda
från all den skymmande grönskan. På meterhöga socklar, som
höljts in i ett tjockt täcke av Leucobryum, den ljust blågröna
svallmossan, och andra mossarter, står de och speglar sig i det
humus-färgade, svartblanka klarvattnet, som aldrig krusats av en
vindkåre; i tuvornas mosstäcke lyser harsyrans bräckliga
porslinsblommor upp halvdunklet under de mörka alkronorna; och hela
kärrskogen verkar så avlägsen och uråldrig, att man bara väntar

310

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 22:11:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1949/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free