Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bo Rosén: Dagsetapp eller Tankar kring en pulka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagsetapp eller tankar kring en pulka
fransar på hårtestar och ögonbryn. Han pekade också på det
utmärkt vackra landskapet nedanför oss: Vojmån slingrade sig som
ett vitt band med små vattenblänk mellan spretig björkskog i
botten på dalen och molnen gled sakta mellan fjällväggarna eller låg
i lugn och ro häktade på någon brant. Han talade så vackert,
Rickard, att jag — det insåg jag senare — alltför hastigt drog på mig
selen och började släpa mig framåt.
Snön hade tyvärr inte pressats samman av någon vänlig
fjällvind utan låg mjuk och inbjudande till snöbad. Sådan snö är inte
den bästa vid pulkdragning och när snön samtidigt lutar starkt
uppåt har man all anledning att vara bitter. Jag vill inte påstå att
jag är någon stålman, inte ens någon fysisk bjässe. Sålunda har
jag t. ex. aldrig lyckats skrämma någon genom att resa på mig i
hela min längd. Mitt starkaste vapen är tvärtom den där
outgrundliga blicken som speglar både löje och förakt och allmänt rynkad
panna. Och detta säger jag till envar som inte tror mig: man kan
inte förmå en pulka att förflytta sig framåt genom en outgrundlig
blick med löje i. Inte ens om man gapskrattar åt pulkan, rör den
på sig. Detta beror bland annat på — har jag räknat ut — att man
med svårighet kan vända sig om och fixera åkdonet med den rätta
kraften, ty man är ju hårt kedjad vid detta monster av illa dold
trilskhet och envist statuariska egenskaper.
Kal halade och drog i linan och säkerligen fick Rickard utsökta
bilder av människan under utvecklande av kraftmaximum. Själv
kände jag mig hjälplös och förbluffande enkel och var helt
utlämnad åt Kals välvilja att hala och dra. Trots att jag egentligen bara
rörde mig framåt när han drog började jag porla av svett och jag
insåg att jag nog var klädd i åtminstone fem skikt för mycket. Men
vad var att göra. Mosig och knäsvag drogs jag upp på en liten
topp och där fick Rickard förträffliga bilder av både rimfrosten och
pärlande svett.
Jag överlät pulkan åt Kal, ty det var absolut hans tur. Jag lovade
i stället göra ett fint spår åt honom.
Solen gick i moln. Rickard var inte längre intresserad av att
filma, vi nådde Rissjön och Kal var utomordentligt tacksam för
Ric-kards avlösning. Och så gled vi ut på sjöns till att börja med endast
lätt vattrade snöyta. Det gick mycket behagligt, t. o. m.
pulkdraga-ren måste ha haft det skönt: ingen djup snö att kämpa sig igenom.
Rissjön måtte vara vacker på sommaren, för det var den i varje
fall nu. Fjäll runt omkring. Till höger Vallintjuolta och resten av
L.B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
