Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bo Rosén: Dagsetapp eller Tankar kring en pulka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Rosén
Borkafjället som tillhör samma massiv som Marsfjället. Rakt fram
en utlöpare av Borkafjället och till vänster Offerkullen, en brant
klump före det 1 384 m höga Risfjället, som tillsammans med
Giri-fjället bildar avslutningen åt den sidan. Det var bara rakt bakåt
som vi hade vid sikt, längs Risbäckens dalgång mot södra
Gard-fjällets utlöpare åt öster, Klitvallen.
Sista biten fram till stranden började skavlerna på allvar. Den
lätta vattringen övergick snabbt i otäcka, men elegant skurna
snögarneringar och däremellan svart kärnis, is med mer svårpejlat
djup än de mörka ögon som enligt hävderna visat sig farliga.
Stigningen upp till Bleriken var inte särdeles besvärlig, det måste
till och med jag erkänna, men pulka är ju pulka och eftersom jag
drog så gick det inte fort. Vi kom i varje fall inte mindre än 28
meter högre.
Det finns många Blerikensjöar i Lappland, men antagligen bara
en som jag aldrig kommer att glömma; Rissjöbleriken, och vid
tanken på den kommer jag att få en obehaglig känsla i maggropen, för
det var där det kändes värst. Skavlerna på sjön var så höga att
pulkan nästan ställde sig på nosen, när den lämnade
snöanhopningarna för att hastigt och lätt glida ett par sekunder på isen och
sedan tvärt rycka till när den kärva snön sög i trävirket. Det blev
ryck på ryck. Kal småpratade om något väl utbildat exempel på
rullstensås — han är geolog, se — men jag svor inom mig själv
och vägrade vrida på huvudet för att se på denna förnämliga
företeelse. I stället kände jag mig som om jag hade inlandsisen på släp
och passerade en sällsynt bucklig fjällkedja.
Snart hade jag till slut dragit färdigt för den här gången. Vi
rastade på bortersta stranden av blerikensjöarna, intill en
uppochnedvänd roddbåt som kringbyggts med skifferplattor för att inte
lyftas av vinterstormarna.
Vi kokade vakuumtorkad blåbärssoppa, en delikatess uppe i
fjällvidderna, vi bredde oss smörgåsar av djupfruset smör och
filade av bitar från den hårdnade osten och avslutade det hela med
kaffe, mycket starkt kaffe. Rickard tog givetvis några expressiva
metrar med Kal rörande i den blåa soppan och Kal avsmakande
den blåa soppan med det gulröda vatopaketet i den andra handen.
Läckra färgbilder som förhöjdes ytterligare av skådespelarens
praktfullt gula skinnjacka och röda vålådalsmössa som så där
nonchalant stack upp ur fickan.
Visst gick det lätt att dra pulkan uppför nästa fjällsluttning som
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
