Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bo Rosén: Dagsetapp eller Tankar kring en pulka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Rosén
nåde sig bakom och framför oss, men klockan var rätt mycket
och vi ville gärna hinna fram till lappen Skotts stuga i Grankullen.
Molnanhopningen tydde också på snöbyar. Dem slapp vi
emellertid och i stället kunde vi med behaglig stakning glida utför
fjällheden som sakta sänker sig ned mot Svartsjödalen. Vi tvärade spåren
av en långfärdsgrupp, enligt vad vi kunde se STF:are på väg från
Storbacken till Marsfjällskåtan. Vilket vi senare fick veta var
riktigt. Vi stannade inte och pratade med gruppen. Tyvärr.
Annars hade vi nog blivit varnade och vårt mål skulle blivit ett annat.
I allt snabbare fart gled vi mot det sega helvetet eller vad man
nu skall kalla det vi hade att gå — gå, inte åka igenom. Vi valde
med omsorg den väg utför fjället som skulle ge oss den längsta
skjutsen, men det betydde ringa. Snart sjönk skidorna djupt ner i
snön och pulsandet begynte. Vi övervägde om vi inte skulle vända
och ta vägen över fjället, men, kalkylerade vi, då kommer vi inte
till Grankullen, utan blir tvungna att fortsätta direkt till
Fatmo-makke, för i Marsfjällskåtan kan vi inte ligga eftersom
långfärdsgruppen på nio man säkerligen skulle övernatta där och redan det
är mer än kåtan rymmer. Vi gör ett försök att nå Grankullen.
Det gick långsamt, oerhört långsamt.
— Det blir bättre bara vi kommer ned i dalen, för mellan
Fat-momakke och Storbacken har säkert folk åkt så där finns det
spår. . .
Det var märkligt svårt att ta sig fram. I bäckravinen låg snön
sammandriven men inte alls packad, nej, lös och mjuk,
utomordentligt tilltalande men inte för skidåkning. Med pulka som
påhäng. Jag spårade till en början. När någon frågar mig hur det var
brukar jag säga med obetydlig överdrift:
— Jag såg inte skidorna på de tio kilometerna mellan Fiedrasasi
och Kultsjön.
Vad det är irriterande detta att behöva pulsa i djupsnön, när
björkskogen intill erbjuder inte fullt så djup snö men i gengäld de
täta snår som ger svidande rapp över kinderna när man vill tränga
sig igenom. Vi tog oss fram, oändligt sakta. Kal och jag turades om
att spåra, Rickard kämpade med pulkan. Det började skymma på
allvar och någon möjlighet att filma fanns inte. Men det skulle ju
bli lättare att åka bara vi kom till skidspåret! Hoppet vi levde på.
Vi passerade en bäck, ganska bred, och vi kunde orientera oss
hyggligt efter den.
— Därborta är nog spåret, jag åker före och rekognoscerar.
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
