Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bo Rosén: Dagsetapp eller Tankar kring en pulka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagsetapp eller tankar kring en pulka
fånget. Enkelt möblerat. Gubben Skott vid spisen, pysslande med
kaffet. Gubben Skott hämtande vatten ur hinken för att koka
mera kaffe. Det skulle varit gott med litet kaffe. Det besvärliga med
Skott är att han hör så illa. Men annars är han så behändig.
Allvarligt, stillsamt ansikte med ståtligt mörkgrått skägg. Lapsk
spetsmössa, mörkblå kolt. En stav i handen när han åker skidor.
— Någon får ta och åka upp bland granarna och titta efter.
Någon blev jag. Stack av från spåret och upp motgranarna.
Långsamt. Oändligt långsamt. Det gick uppför. Djup snö. Inget
stavfäste, absolut inget stavfäste. Sista biten upp mot kullen var
oerhört arbetsam. Fick kramp i vänstra låret. Musklerna låste sig.
Måste stanna och vila. Kom in på höjden bland granarna.
Höga, resliga, breda, yviga granar som bredde ut sig över snön
som när fågelmamman skyddar ungarna. Här bar skaren och jag
gled försiktigt fram för att så länge som möjligt njuta av det som
jag de sista timmarna önskat mest av allt i världen: få åka på
bärande skare. Gärna isskare. Blankis eller vad som helst utom det som
i nästa ögonblick hände. Skidorna sjönk igenom den frasande
skorpan och återigen började det mödosamma förflyttandet. Jag kom
över på andra sidan kullen. Därborta låg en liknande grankulle
och längre bort gick det en skogsridå som sammanband de bägge
kullarna med varandra.
Inte ett ljud störde tystnaden. Ingen röklukt. Inget som tydde på
att en stuga skulle ligga i närheten. Ingen gisten ladvägg. Ingen
märkning av vinterväg. Inga tecken på mänskligt grannskap. Ingen
som skurit bark från björkarna därinne i grandungen. Ingen som
fällt ett träd. Bara tystnad. Intensiv tystnad.
Jag stod och såg ut över gläntan mellan de båda kullarna.
Funderade väl på att åka över och titta därborta. Men avstod. Varför
vet jag inte. Antar att det berodde på skälvan som jag kände i
benen efter ansträngningen. Och när det var så orörd mark kunde
ingen människa vara i närheten, än mindre ha bott där i flera
decennier.
Det kanske var tröttheten . . .?
Jag vände och pulsade en runda för säkerhets skull. Träffade på
en mängd älgspår, stora och djupa. Djuren hade säkert sjunkit ned
till buken. Så åkte jag slänten ned till myren där Rickard och Kal
satt och bidade. I det blå dunklet såg jag bara två figurer. Kal satt
på skidornas bakändar. Obekvämt onekligen men enklare än att
först kränga av sig ryggsäcken och sedan placera den på skidorna
L.B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
