Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bo Rosén: Dagsetapp eller Tankar kring en pulka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Rosén
och kuperad terräng betydde fördubblad ansträngning för att
kunna klara pulkan. Ja, här erkänns med en klädsam rodnad: vi
avstod så gärna åt Rickard att dra pulkan, för uppriktigt sagt
skulle jag aldrig orkat med den. Kal och jag turades om att spåra,
vi bytte väl ungefär efter trehundra meters kamp mot en djävulskt
obehaglig skare. Jag undrade om det gick lättare för Rickards
skidor, sedan två åkt före. Pulkan måste ha varit ett helvete. Skära
ned så djupt som möjligt, bita fast i skaren, sträva bakåt av alla
krafter.
Kal började prata. Han nämnde att det fanns stjärnor till
vänster om oss. Det var egentligen det enda jag kunde uppfatta.
Skarens krasande under skidorna slet sönder hans prat. Det var
rätt egendomligt att han pratade medan han åkte. Det brukar han
nämligen inte göra. Jag visste att det var det värsta han visste.
Antagligen var han trött. Utgick ifrån att han inte ville ha något
svar och hade för resten ingenting att svara eftersom stjärnorna
obestridligen fanns där. För övrigt var jag oerhört ointresserad av
stjärnor just då. Jag var trött, kolossalt trött. Jag rörde mig framåt,
mekaniskt, systematiskt, omedvetet, medvetet, snubblade i spåret,
pressade mig framåt, var förbannad på mig själv för att jag gett mig
ut på långfärd, för att jag skulle åka just den här vägen, för att det
inte blev så dåligt väder innan vi for att vi skulle avstått från färden,
var förbannad på pulkan, på skaren, på djupsnön under skaren,
på mörkret, på skidorna, på hela världen, på dunklet runt
omkring som gjorde att kvistar då och då snärtade på kinden. Var
förbannad över att vi inte låg över i Marsfjällskåtan fastän jag
visste att det redan låg nio personer där, på gårdarna runt om
som inte låg tillräckligt nära. På mig själv.
Det var så sant, Rickard protesterade och resultatet blev att vi
sökte oss ned till bäcken. Vi passerade dessförinnan en annan
bäck, smal liten bäck som gick öppen på ett par ställen. Iddes inte
åka fram och fylla vatten på de tomma termosflaskorna. För
arbetsamt att böja sig så djupt ned. Måste ta av mig ryggsäcken då
och det var för besvärligt. Iddes inte. Åkte förbi. Kal måtte gjort
detsamma, för några minuter senare när vi hämtade andan i den
stora bäckravinen:
— Hur kunde ni åka förbi vattnet däroppe utan att fylla på?
Från Rickard.
— Kanske, svarade jag. Kunde lika gärna sagt jaså, nej, på det
viset.
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
