Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl-Gustaf Hildebrand: Falukoppar och stormaktstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl-Gustaf Hildebrand
Om någon stor tillförsel, efter våra begrepp, blev det inte fråga.
För fattiga bönder kunde det tyckas, som om importen hade rätt
litet intresse, om man bortser från att de behövde salt till
höstslakten och att salt i stor skala gick åt för strömmingsfiskena utmed
Östersjön. Men när enstaka grupper i samhället, till stort gagn för
framtiden, började få mera kontakt med europeisk kultur, och
framför aili när den svenska staten växte sig starkare och fick en
modernare organisation, då spelade det lilla tillskottet utifrån en
dess mera avgörande roll.
Klädet till kungens soldater och lönen till hans främmande
krigsfolk måste betalas i sådant mynt som främlingar ville ha, det vill
säga i sista hand med svenska exportvaror. Betalningen av
Älvsborgs lösen, som i vårt svultna 1610-tal bevarade ett stycke
västkust åt landet, måste ske på samma vis. Den nya sortens
förvaltning och det mångsidigare kulturlivet krävde stöd av ett rörligare,
ett snabbare pulserande ekonomiskt liv än det gamla bondelandet
kunde prestera. Också här var den vidare utländska kontakten och
den längre avancerade arbetsfördelningen av vikt. Också här
betydde koppar och järn en stimulans, begränsad men av betydelse
just på den avgörande punkten. Vårt 1600-tal hade inga paralleller
till det inflytande på djupet som industrien utövar på nutidens
svenska samhälle. Men koppar- och järnhantering bidrog att åt det
tröga gammaldags samhället ge en smula av ökad rörlighet. Utan
den förändringen hade mycket sett annorlunda ut i vår politiska
och kulturella historia.
Här har nyss antytts att inte bara kopparen utan också järnet
hade en skickelsediger historia under 1600-talet, och en i hög
grad märkvärdig. Vår järnexport femdubblades, produktionen fick
högre kvalitet och organiserades i nva former. Och det var järnet
som hade framtiden för sig i vårt näringsliv.
Men järnhanteringen var splittrad på en mängd anläggningar,
ofta mycket små: ingen av dess knutpunkter kunde ens
tillnärmelsevis mäta sig med Kopparberget och dess närmaste omgivning.
Därför att den dyrbara kopparen var så lätt transporterad och
därför att dess produktion kunde överskådas och kontrolleras i ett
sammanhang, blev den också i speciell grad utnyttjad för statens
räkning. I vissa situationer under tidigt 1600-tal — då landet hade
ett beträngt läge och samtidigt de europeiska kopparpriserna steg
på ett för Sverige välkommet sätt — kan man säga att
kopparproduktionen har avgjort vårt lands öde.
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
