Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åke Setterwall: Herresätenas århundrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Setterwall
Före Lovisa Ulrika har ingen svensk drottning haft en sådan
byggnadslust som Hedvig Eleonora, och som konstsamlare stod
hon inte sin företrädare Kristina långt efter. Måhända drevs dock
Hedvig Eleonora mindre av passion än av praktlystnad. Även om
hon enligt egen utsago helst ville vara »till fred» i sitt dagliga liv
krävde hennes ställning att hon omgav sin officiella person med
den »magnificentia», som var bördens och maktens insegel. År
1661 köpte hon Drottningholm av Magnus Gabriel De la Gardie,
men dagen före nyårsafton brann det gamla slottet, som stammade
från Johan III:s tid och fått sitt namn efter Katarina Jagellonica.
Ur den rykande askan, kan man nästan säga, reste sig det nya
slottets murar, ty redan på våren 1662 var bygget i gång efter
Tessins ritningar. Trettiofem år senare skulle hans son med samma
ögonblickliga inspiration forma Stockholms slott på Tre kronors
ruiner. Då stod Drottningholm ännu inte fullt färdigt.
Det är svårt att säga vilken tid på året Drottningholm är vackrast.
Kanske ändå på hösten — dess egen årstid enligt vår privata
1600-talskalender — när lindalléerna djupnar från gult till rostrött
och vattnet ligger blåare än någonsin på sommaren. Slottets läge
är underbart, vare sig man nalkas det över bron från Kärsön eller
med båt, så som man alltid gjorde innan broarna byggdes på
Gustav Hirs tid. När man kommer ner i trädgården och ser sig om
ligger den svenska stormaktstiden utbredd inför ens ögon. Blicken
vandrar förbi de erövrade bronsskulpturerna, över den gröna
parterren med dess klippta tujor, mot terrassmurarna och slottets
vita fasad. Den äldre generationen hade uppfört sina stenhus med
fädernas borgar i minnet och prytt dem efter råd och lägenhet med
sandstenssirater. Simon De la Vallée hade lärt adeln att bygga slott
efter renässansens skönhetsmönster. Nu kom Tessin och lät sitt
ritstift skära genom ängar och ekbackar, till dess naturen själv klädd
efter sista modet gjorde sin djupa reverens för Sveriges drottning.
Barockens trädgårdskonst var som varje stil ett utflöde av
tidsandan. Skapad i Ludvig XIV:s Frankrike präglades den av
en-våldshärskarens miljö. Alléernas träd stod radade efter den stela
hovetikettens mönster och buxbomhäckarna utförde sina sirliga
kontradanser på parterren. Vattnet fick inte flöda fritt utan sprutade
i fastställda bågar ur skulpturernas bronsgap och perspektiven
fördjupades med allehanda illusionistiska konstgrepp som på en
teaterscen. Men i all denna onatur finns en monumental skönhet, som
trotsar smakens skiften, därför att den är ett så äkta barn av sin tid.
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
