Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sixten Strömbom: Kring några 1600-talsporträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten Strömbom
hårdfrusna konterfej av en Holger Hansson eller Arendt
Lamb-rechts till de praktfulla Ehrenstrahlska porträtten med deras
sydländska stil av pompös form och färg och aristokratisk sällskaplighet.
Vi återfinner tidens ansikte på skulpterade och målade
gravmonument i katedraler och landskyrkor, i herrgårdarnas,
stadshemmens och ämbetsverkens porträttserier, för att nu inte nämna
nationella samlingar som Gripsholm och Drottningholm, och i svenska
och utländska museer av olika slag. Vi stöter på det i hundratals,
ja i minst ett par tusental variationer, medan de bevarade
1500-talsoriginalen kan räknas i några få tiotal.
1600-talets porträttkonst fick helt naturligt sin största utbredning
inom de tre högre stånden men ger oss även glimtvis — som hos
Ehrenstrahl — bildprov på seklets svenska allmoge. Lusten att i
bild nå förbindelse med framtiden tycks hos 1600-talets människor
ha varit mycket stor.
Den mera enkla, traditionsbundna produktionen, med dess
karaktär av objektiv trovärdighet, synes ha flutit fram tämligen
oberörd av ekonomiska och storpolitiska omvälvningar.
Den mera pretentiösa porträttkonsten åter, den som hovet och
stormännen omhuldade, är i högsta grad skiftande och
konjunktur-betonad. Redan tidigt pekar den einot en från Paris utgången
hovkultur, som först drottning Kristina och sedermera Hedvig Eleonora
och Karl XI satte en ära i att efterbilda. I de politiska och ekonomiska
fördragens vindriktning följde kulturmodernas förmedlare: lärda,
konstnärer, hantverkare och lyxkrämare av olika slag. Den
anpassning efter kontinental uppfattning, som krigsårens personliga
förbindelser medförde, kan säkert inte tillmätas nog stor betydelse.
Mycket sällan har dock forskningen varit i stånd att knyta
bestämda konstnärsnamn till mängden av tidens osignerade bilder.
Under den våldsamma värdeomsättningen omedelbart efter
Westfaliska freden skedde även på porträttkonstens område en
stark men kortvarig nivåhöjning tack vare drottning Kristinas
intresse för sådana ryktbarheter i facket som Sébastien Bourdon,
David Beck, Alexander Cooper och Pierre Signac. Var och en gav i
sin människoskildring en föreställning om arten av tidens mest
lysande officiella porträttkonst. Alla fyra behandlade sitt fack med
mästerskap. Man måste bara beklaga att män som Bourdon och
Bech stannade här allt för kort för att hinna åt eftervärlden ge
full-lödiga bilder av andra än drottningen och ett fåtal personer i
hennes närmaste omgivning. Vidden av Bourdons spirituella männi-
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
