Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Resa med riksens antikvarier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Resa med rikse?is antikvarier
ser, de så kallade hemlanden, men även där har beståndet gallrats
för att inte utplåna gravkullarna, som med sin mjuka rytm fyller
backarna ned mot öster och ger oss vårt lands kanske vackraste
bild av en de dödas stad mitt i naturens ständiga
pånyttfödelse.-Däremot har vissa karaktärsbuskar sparats. Till dem hör de höga,
slanka enarna, som vandrar upp mot stadsborgen likt mörka,
slutna krigarskepnader — när dimman sveper kring dem, blir
illusionen av fientligt anfall fullständig — och dit hör slån och hagtorn,
som spelade en särskilt viktig roll i Birkas försvar. Adolf Schück
fingrar på en blommande kvist och kastar fram tanken att ordet
hagtorn måste härledas från ett fornsvenskt ord hage med
betydelsen inhägnad eller befästning och att hagtorn likaväl som slån nog
har odlats som ett fortifikatoriskt stängsel, ett svårgenomträngligt
taggtrådsnät kring vikingarnas stad. Just vid vårt besök står
blommen vit och humlesurrande kring »spanska ryttare» av slånbuskar
i den gamla stadsvallens sträckning. Här har en rationell
markvård fått understryka fornminnets vittnesbörd.
Vi dröjer en stund uppe vid Ansgarkorset på borgbergets högsta
krön och ser ned på Riksantikvarieämbetets bortåt 300 får, som
trampar och betar vikingastadens tomter och vretar till vederbörlig
fasthet och jämnhet. Någon säger att det götiska gjutjärnsstaketet
kring korset är så banalt att det borde avlägsnas, men Sigurd
Curman invänder att det redan har ett sekel på nacken och följaktligen
redan i sig självt är ett kulturminne. Vi samtycker lite motvilligt,
ty liksom alla föregående generationer vet vi ju till punkt och
pricka hur allting skall vara. Men vi böjer oss när vi i
fortsättningen får oss till livs en snabb översikt av fornminnenas öden i
vårt land, från skattgrävares brutala ödeläggelser via välmenande
men fåkunniga fornälskares utgrävningar, som bara ledde till ett
och annat svårbestämbart fynd, fram till vår egen tids
laboratoriemässigt samvetsgranna sållande av varje kubikcentimeter jord och
dess brådskande inventering av allt som inte kan utforskas nu utan
måste reserveras för morgondagens arkeologiska fältarbete.
I år vet vi på många punkter mera om staden Birkas Sverige än
dåtiden själv visste, och några århundraden härefter skall man
antagligen genom förbättrade forskningsmetoder ha nått ännu
längre. Pollenanalys och fosfatundersökningar har under de senaste
decennierna gett oss medel, som Oscar Montelius’ generation inte
anade. Arkeologin är ännu så ung. Den har forntiden med sig och
framtiden för sig.
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
