Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: Resa med riksens antikvarier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Resa med riksens antikvarier
Tidig morgon i Strängnäs. Regnet silar ned och luften är fylld
av gräsmattornas och den unga blomningens aromer under
trädkronorna kring den röda domkyrkan, vid vars fot det gamla
gymnasiet, konsistoriet, stiftsbiblioteket och biskopshusen kurar ihop
sig och bildar en gördel på medeltida maner. Här är traditionen
från många århundradens fromhets- och bildningsliv intensivt
närvarande. Vi slår följe som en flock unga scholares kring Sigurd
Curman och ber den moderna kyrkobyggnadsvårdens vördige
pater visa oss det kyrkorum, där han för mer än 40 år sedan inledde
sin verksamhet som restaurator. För honom talar varje sten i det
höga rummet sitt kärva fackmannaspråk om byggnadstider och
konstruktionsproblem, och han läser i pelare, valvribbor och
kalkmålningar som i en uppslagen bok.
Nere vid den plaskvåta bryggan ligger m/y Toreid startklar för
andra dagens färd, ehuru kaptenen och hans bror skeppsläkaren
fnurrar över den dåliga sikten. Vi tar ombord en del färskvaror
och stävar östvart igen för att genom Kolsundet och via Mälsåker
söka oss upp mot några minnesrika öar vid Mälarens norra strand.
Sikten är så usel att vi snöpligt nog måste nöja oss med att läsa
morgontidningarna i stället för att bespeja strändernas sevärdheter.
Ute på Grönsöfjärden tätnar diset till tjocka och kaptenen stryper
ner motorn för att i detta dunbolster av vit och skrämmande
tystnad komma till tals med sitt sjökort. Vi känner oss lika hjälplösa
som någonsin 1600-talets antikvarier med sina primitiva
fortskaffningsmedel, och vi funderar skamset och missmodigt på att ge upp
hela resan och söka oss hem till våra överlastade arbetsbord i
Stockholm igen. Vilken nesa!
Men då börjar plötsligt en frisk bris borra sig in i dimbädden
och sliter tråd efter tråd ur den vita väven, som till sist fladdrar i
väg med trasade kanter bort över fjärdar och strandskogar, solen
sticker på över glittrande vatten, fullriggade lövholmar kommer
seglande emot oss och himmelskupan är nyskurat blank och
siden-blå. Det är en fröjd att leva igen! Rätt förut har vi dagens första
mål: de bägge slotten Grönsö och Utö, mitt emot varandra på var
sin sida om ett smalt sund.
Utö är Mälardalens Glimmingehus, en hög och smal
trevånings-byggnad med en brant takresning kantad av trappgavlar, en fast
borg av den slutande medeltidens karga och ogästvänliga
skaplynne. Här som på Glimmingehus sitter porten halvvägs upp på
22. STF 50.
293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
