Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Stockholm—Piteå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholm — Piteå
med lövträd för att förhindra nya katastrofer. De låga husen och
gatornas bredd erinrar om Finland. Men på östra kusten av
Bottenhavet finns det en ort som ger ett starkare intryck av gammal
stadsbebyggelse än någon av städerna på vår sida. Det är Kristinestad,
belägen i det finlandssvenska språkområdet i Österbotten, en
gammal svensk småstad utanför Sverige. Också den är från det
speciella stadsgrundandets århundrade, men där finns inte mycket av
1600-tal, däremot av 1700-tal och tidigt 1800-tal — rader av
stilfulla envåningshus, en nobel klassicism i furu. Jag såg den en klar
junikväll, då syrenerna vällde fram över planken och sjövinden
pilade kallt kring bodar och bryggor. Här kunde man föreställa
sig ett borgerskap som drev handel och skeppsfart, höll kor,
fiskade. Jag sov i den gamla fina gästgivargården — nu kallas den
visst stadshotell — och på morgonen skulle jag som huvudstadsbo
från moderlandet säga något uppskattande och sade därför åt
flickan som kom in med kaffet att det var ju ett riktigt fint rum jag hade
fått. Hon sysslade med bricka och pepparkakor tills hon fått lagom
tystnad som bakgrund för sin replik. »Jo», sade hon, »Gustav IV
Adolf och tsar Alexander I var också mycket belåtna med det.»
Men i ett par andra avseenden är det intressantare att resa från
Stockholm till Haparanda —■ med ostkustbana och buss — än det
är att resa från Åbo till Torneå. Åtminstone turisten märker så
mycket mindre av modern industriell aktivitet på den finska sidan än på
den svenska. Och så är det vackrare på den svenska sidan. Den
finska bottenhavskusten blev illa lottad, när naturskönheten
fördelades i Finland. Det blev tallmo i Satakunda — alltså rakt österut
från oss, där vi sitter på tåget mellan Söderhamn och Hudiksvall
— och längre norrut, i Österbotten, blev landet platt som en
pannkaka. Där reser man över slätter som högst sällan får vidga sig till
frihet men i regel är trångt inramade av låg barrskogshorisont och
alltid översållade med små gråa ängslador.
På vägen till Hudiksvall kom det nordsvenska höglandet tågande
med åsar, rymd och storhet, härligt och befriande, ett land som
alltid kommer Mellansverige att tyckas som en blond dam utan
ansikte. Lite senare satt vi på Köpmanberget vid Hudiksvall och
kände oss fyllda av vårt nva norrländska liv. Under oss hade vi den
långa, stilla blanka fjärden, en ångare lastade vid sågverket inne i
hamnen, timrets bleka massor flöt efter stränderna. Över de höga,
vackert allvarliga barrskogssluttningarna på andra sidan vattnet steg
Iggesunds rökplymer. Inlandsåsarna var dimblå och långt borta.
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
