Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Stockholm—Piteå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Attorps
Inne bland granarna bakom oss hade vi det första riktiga
norrländska utvärdshuset från lövsågens och Oskar II: s tidevarv. Det var prytt
med vackra sentenser. Gå glad och djärv till ädelt värv. Det träd
skall du ära i vars skugga du sitter och dricker punsch — slutet lade vi
ju till själva, men vi kunde ännu känna stämningen: punsch och
lin-nea, midsommarljus, kvartettsång och salutkanoner, studenter som
spenderade pappas träpengar på diktarflickor i höga furuskogar.
I Hudiksvall, sade vi, skulle vi gärna bo. Om söndagarna skulle
man få komma ut och gå i ordentliga backar, och under veckan
skulle man ha det ganska trevligt och backigt också inne i stån.
Allting var inte så upplinjerat och regelbundet. En av gränderna
ned från kyrkan — där vi gjorde vår visit hos 1600-talet — såg ut
som en upptorkad bäckfåra. På båda sidor om Sundskanalen låg
de festligt röda sjöbodarna som ett fiskläges-Venedig, ett arktiskt
vattenkvarter. Hit kommer strömmingen om rnornarna.
Skärgårdsstad och läroverksstad med tillräcklig industri för att inte somna till
— det brukar vara en bra blandning. Orkestern på Stadshotellet
spelade Glada änkan. Vi var inne i den del av Norrland där Glada
änkan tycks som den naturliga middagsmusiken på ett stadshotell.
Ibland kan man få ett förmodligen ganska riktigt första intryck
av en trakt fast man just ingenting ser. Det var sent på kvällen när
vi körde upp mot Sundsvall. Men vi såg ljusen, industriens och
tätbebyggelsens ljus. Man kom in från bygdemörkret och såg deras
lysande band sträcka ut sig som den svenska träförädlingens
vintergata. På stationen i Sundsvall var det livligt som i Stockholm.
Nästa dag såg vi Sundsvall från Södra Stadsberget. Finns det
någon annan punkt i Sverige som ger ett så klart begrepp om stad,
land, bebyggelsehistoria och utveckling? Nere
idenbredaSelångers-dalen, som går ut mot kusten, ligger Sundsvall mellan sina två
mäktiga berg, det norra och det södra; genom staden flyter
Selångersån från Selångersfjärden, förr som namnet säger en
havsvik men nu en liten insjö. Här inne låg den gamla
marknadsplatsen och knutpunkten, kallad Sankt Olofs hamn ännu på 1500-talet.
Landhöjning och uppgrundning gjorde att den flyttades ett stycke
ned mot åns utlopp. 1648 — då var byn stad sedan tjugufyra år och
hette Sundsvall — togs det sista klivet, ned till utloppet. Utanför
ligger Alnön som en väldig vågbrytare. Vattendjupet förslår för
oceanångarna. Det ryker från Östrand och Vivstavarv. I norr ser
man bergen vid Indalsälven och i söder bergen vid Ljungan. Det
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
