Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Stockholm—Piteå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholm — Piteå
stycke inpå 1800-talet—var »Norrlands Aten» en verklighet. Sin
karaktär tycks staden i huvudsak ha bibehållit. Den har visserligen
fått en betydande industri. Men till det riktiga guld- och
pappersregnet över nedre Ångermanälven är det för långt att sträcka ut en
uppfångande hand.
Det rosenlysande Härnösand, skrev Ludvig Nordström.
Blåluftens stad, sade Olof Högberg. Jag har bara sett den i dimma och regn.
»Där var kravallerna», sade chauffören, när vi körde upp på
Sandö-bron, längsta bron i Sverige och nära femtio meter över de stora
krusiga ytorna på Ångermanälvens mynningsvik. Rykande
fabriksskorstenar, timmermagasin, tätorter, ångare som lastade, småbåtar
som kilade, en skymt av husen i staden Kramfors som inte ser ut
som någon stad: detta var det andra stora industridistriktet. Ändå
dominerade naturen, trots bebyggelsen och cellulosan. Det breda
vattnet och de kraftiga bergen hade tagit förändringen med lugn.
Varför skulle norrlandsskogen gruffa över några samhällen och
några asfaltvägar. Det är ju som myrstackar och myrvägar i en
vanlig skog. Så körde vi vidare (ingen av oss hade lust att efter
berömt exempel gå balansgång uppe på broräcket) över Sandön —
där musikgeniet Franz Berwald en gång var direktör — till norra
älvsidan och vidare mot Nordingrå.
Man får säga precis som alla andra har sagt: Nordingrå är unikt
i Sverige och något av det vackraste som finns i landet. Det är sjöar,
dalbottnar och berg i så gott som oavbruten följd, och bergen är
höga — 200 till 300 meter över vattnet — och branta. Ibland är de
rundade som lugna, gröna kullar, ibland vresiga; skogklädda är de
nästan alltid. På denna snabbtur med tåg och bil genom halva
Sverige var det obeskrivligt skönt att få en vilodag i Nordingrå och gå
och loda på småvägar och stigar. Man kunde sitta uppe på ett
backkrön högt över en liten sjö i vilken berget bakom speglade sig, och
det var en rymd som i ett fjällandskap och ljuden hördes med
samma egendomliga dröjande tydlighet. Man sträcker ut handen
och luggar hästen i manen — nästan — på en halv kilometers håll,
där han kliver i moränmarken på andra sidan sjön. Hovarna slår
mot stenen, en koskälla pinglar och korna syns små som getter.
Mellan kornhässjans stänger ute vid randen av stupet ser man
gröna klöverfält och gyllenbruna sädesrutor som genom ett fönster, och
i denna milda dimdager lyser de som en höstflod av grönska och
färg. Ibland ser man en sidodal som går in mot en sjö: en långsmal
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
