Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Stockholm—Piteå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholm — Piteå
mognande mot bergknallarna, hellenskt och sicilianskt vid nordens
Medelhav. — En stund senare var vi på väg norrut, genom
Skule-skogen, den forna ödemarken som bildade gräns mellan södra
Norrland och Norrland nordanskula.
Det var ett friskt och omväxlande landskap ända upp till
Örnsköldsvik, och hade vi inte varit i Nordingrå och uppe på
Skule-berget skulle det antagligen tyckts ännu finare. Från Varvsberget vid
Örnsköldsvik hade vi resans sista stora norrländska utsikt: den vida
rymden, ås bortom ås, vattenstråkens glitter och furuhavets allvar,
det odlade Själevad —varifrån vägarna gått ut mot sjön och upp mot
lappmarken — de stupande strandklipporna, industrirökarna och
så staden, Örnsköldsvik, den yngsta i kedjan av kuststäder.
Så satt vi åter i bussen, och tills vidare var det som förut, nästan.
Men efter fem, sex mil blev det annorlunda: nu kom den stora
västerbottniska kustslätten. Jag har alltid tyckt att när man kommer
tillbaka från Dalarna eller norrländska bergstrakter till
Mellansverige, så tar det ett par dar att vänja sig vid att skogshorisonten är
så låg, backarna så små, det mesta så platt. Nu reste vi ända upp
till Piteå utan att riktigt lyckas vänja oss vid att vi inte var i
Ångermanland eller Medelpad. Den smältande inlandsisen hade en gång
täckt denna kust — liksom den motsvarande finska — med
fruktbara avlagringar, och för en nyb3’ggare uppe under fjällen skulle
väl dessa rika jordbruksbygder ha betraktats som åtminstone det
ekonomiska paradiset. Vad turisten söderifrån förvånar sig över är
storleken av flera av dessa odlade trakter. Det är ett gammalt
kulturlandskap, men resan går så fort att ens känslor knappast hinner
värmas upp till mer än högaktning.
Själva Umeå borde se tråkigt ut, därför att staden efter den stora
branden 1888 — samma år och dag som Sundsvall brann —
byggdes upp som en linjalritares önskedröm. Men i stället är den raka
motsatsen till tråkig, tack vare sina björkar. I den egentliga staden
flaggas med grönt veckan lång, på nästan varenda gata framför
nästan vartenda hus: här är det midsommar hela sommarn.
Landet har tågat in i staden men staden har inte mist sin livlighet och
omväxling. Det är lummigt som i en villastad, men man slipper det
artificiella, sanatorieaktiga och ledsamt hälsosamma som vidlåder
ett dylikt samhälle.
1600-talet representerades av Gustav II Adolf, grundläggaren, i
skepnad av en byst (Strandmans). I övrigt var den historia som satt
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
