Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gösta Attorps: Stockholm—Piteå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Attorps
När korrespondenter denna sommar beskrivit hur underlägsna vi
är italienarna i det kulturella, det spirituella och det sexuella, är det
väl ändå trevligt, att vi som en ringa kompensation kan peka på att
vi inte ligger ute med våra gevär för att prickskjuta några
guldbe-vakande poliser mellan Skellefteå och Skelleftehamn.
Till sist kom Piteå. Här, säger resehandbok och historieböcker,
bodde jägare och fiskare för fyra tusen år sedan, här florerade
skinnhandeln, och under medeltid och tidig vasatid innehades den
med ensamrätt av birkarlarna: driftiga och hårdhänta karlar som
både var lapparnas skatteindrivare och kommersiella utsugare och
populära bland dem därefter. Gustav Adolf gav privilegierna,
träkyrkan är från 1600-talet, samrealskolan är en avläggare av den
gamla trivialskolan, Sveriges nordligaste. Där gick Christoffer
Jacob Boström och fore honom den blivande botanisten Daniel
Solander, den förste svensk och piteåson som steg i land i Australien.
Där Boström står staty (eller byst var det) — kanske något störd om
kvällarna av det nordligt friska livet på Stadshotellet — ser man
ett par vägskyltar, vanliga vägskyltar i gult och svart: Älvsbyn 54,
Arvidsjaur 128. När Petrus Læstadius körde med sitt
spannmålslass från Piteå över dessa orter, räknades det som god väg om det
bara fanns ett tydligt slädspår som visade var vägen gick. Åtskilligt
av Piteå såg väl ut då som det gör i dag: här har inte varit några
stora eldsvådor sedan ryssarna tände på 1721. Piteå är också
vänligare än Skellefteå, med gamla fina trähus. Det måste vara en idog
stad, här sover man inte gärna efter sex om morgonen då den
mängd av arbetare som bor uppåt pitedalen och ska ned till de
stora industrierna vid kusten börjar knattra igenom staden på sina
motorcyklar. Utanför kajerna ligger ångare från världshaven. Vid
Öjebyn ligger landsförsamlingens gamla kyrkstad, med traditioner
sedan många hundra år och stugor som också de ha åldern inne:
vittnesbörd om de väldiga avstånden i en landsdel, där man inte
kom fram och tillbaka från kyrkan på en förmiddag. Man blir
förvånad över en landskyrka av sådan ovanlig storlek, och ändå lär
den vara full eller nästan full under påskhelgens tjugu gudstjänster.
Vad skall man till sist säga som sammanfattning av en tolv
dagars resa genom det norrländska kustlandet. Bara detta, tror jag:
man kan inte undgå att bli norrlandsbiten och vill gärna komma
tillbaka.
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
