Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Collinder: Försök i fjällkanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Collinder
Morgonsolens ljus smög nerför Njuljas runda sida, vit av nysnö.
Moln trängde fram ur passet från väster. Aftonen kom utan
fullmåne och stjärnor. Vädret hade räckt för en tur upp mot
högfjälls-lägret, i den milda förterrängen till fjällen — drömmande, skulle
man vilja kalla den. Björkarna stod i vitt och brunt, luften var
frisk, med en blågrön, nästan smaragdskimrande ton av
snökristaller, osynliga hexagonala vattenstjärnor, som svävar ner mot
jordytan. Mitt emot över Abiskojokk skymtar Njuljas
elvahundra-meters hjässa som ett värdigare mål för morgondagen.
Dagen började vackert. Men stormen tog till på nytt. Lapporten,
Njulja och det vida Torneträsk svepte sig i töcken och var borta.
Tredje dagen bjöd på ett orkaniskt orgelspel, i vindstötarna var
en djup och ihållande ton som kändes som en darrning. Allt var
vitt, himlen, jorden, luften, det vida Torneträsk.
Fjärde dagen kom; snöpyramiderna låg högre mot huset, luften
var vit av miljoner vattenstjärnor från Atlanten. Vi gav upp hoppet
att få se sol, måne, himmel och stjärnor och packade dystra våra
ryggsäckar. Dystra steg vi på tåget för att fara och be den gamle
samebyggmästaren Fjällson berätta om stjärnor i Jukkasjärvi.
När vi gungade i tåget längs Torneträsk, ljusnade det plötsligt.
Östra sjön låg i solsken som förgyllde fjällåsarna i norr, men från
Kalixfors såg vi snömolnen koka kring Kebnekaise. Vi hade fått
se hur vindarna höll på med sitt arbete att bereda snöföret till
säsongen. Den skulle börja i mars, och vi var bara i februari.
I kvällsmörkret for vi över isen från det glimmande Kiruna till
Jukkasjärvi kyrkby med bil, och Fjällson satt bekvämt bland de
sina på lappålderdomshemmet, där han var på besök. Han gick
med oss ut på gården — för första gången på åtta dagar lyste
stjärnorna! Polstjärnan stod mycket högt på himlen, och runt henne
såg vi samefolkets sagorenar, jägare och älgar vandra långsamt
runt horisonten och mäta ut tiden. Korna i Jukkasjärvi kyrkby,
sade Fjällson, brukade man förr om sommaren mjölka när solen
stod över Kirunaberget. Det var rakt i väster, alltså klockan sex på
aftonen. Om vintern hade mjölkningen varit då Sjustjärnorna stod
över berget. (Det måste ha varit morgonmjölkningen på hösten, för
då stod Sjustjärnorna i väster på efternatten.) — Han talade också
om gryningsstjärnan, Guovsonaste, som möjligen var vår Venus.
Men det kan också ha varit den klara Vega i Lyran, eller Örnens
huvudstjärna, Altåir, »den som syns efter midvintern på morgonen».
Jag har försökt att rita in same-stjärnbilderna på en karta. De
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
