Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spelåren 1893-1929
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ske Anna Norrie. Stor framgång hade under Ranfts senare år
bland andra Naima Wifstrand både för sin konstnärliga
tolkning och för det hon hjältemodigt trotsade sjukdom och feber
och gjorde sin roll för att rädda situationen.
Lilla helgonet är ju också en alldeles utmärkt sak, som Hervé
ingalunda behöver skämmas för. För att bevisa detta
ytterligare berätta vi en historia. Den lär ha timat under en av den
Ranftska landsortsoperettens turnéer i en sydsvensk stad,
varvid just Lilla helgonet stod på programmet.
En herre på parkett, som inte fått vara med om roligheten
förr, vart redan från begynnelsen hänförd och riktade, rätt som
det var, till sin granne följande fråga:
— Hör, du, vem är det som skrivit musiken till det här stycket ?
— Hervé! Vet du inte de’?
-— Herr W.! Va’ ä’ de’ för tokprat?
— Hervé har skrivit musiken, och hör sen!
— Det var mej en konstig prisse. När man kan komponera
så fina saker, varför inte då sätta ut hela namnet, utan bara
herr W. ?
SPELÅRET 1928-29
skulle man kunna kalla en succésernas säsong. Eller vad sägs
om endast fyra operettprogram under spelåret med en livslängd
av respektive 41, 36, 15 och 60 föreställningar samt de
sedvanliga fyra operorna med motsvarande siffror 28, 15, 15 och 6?
Tysken Walter Kollo var den lycklige fadern till två av
operetterna, inledningsprogrammet Marietta och den senare under
hösten givna Tre små flickor. Med Marietta fick publiken vad
den ville ha, och förtjusningen var påtaglig, heter det i
recensionerna. Även pressen var välvillig, och ensemblen, den gamla
från förra året, fick betyget, att en bättre knappast finns i
Sverige. Och ännu bättre hade den blivit genom Texas
Johannessons återbördande till Stora teatern i egenskap av balettmästare.
I regin hade Karl Kinch verklig fyndighet och fart över scener
och grupperingar. Han hade en utmärkt hjälp av Poul Kanne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
