Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vicomte de Soto Maior
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stockholm blef ledig och här accrediterades han
såsom Portugals sändebud den 30 augusti 1870.
Det var på sätt och vis en sinekur och tog
hvarken krafter eller tid i anspråk.
Då vicomte de Soto Maior visade sig på
den svenska hufvudstadens gator och här genast
väckte uppseende med sitt egendomliga utseende
och sin hypereleganta klädsel, kunde väl ingen
ana att under det sirliga, nästan petiga sättet,
gömdes en politisk bråkmakare, som nästan
blifvit förvisad af sin regering, hvilken drog en
suck af lättnad när han väl var borta. Ganska
visst var, att äfven Soto Maior drog en suck
af välbehag, när han befann sig i det fredliga
Stockholm, långt från de politiska striderna.
Här kunde han njuta lifvet i ro och här trifdes
han förträffligt, förvärfvade vänner och väckte
verklig saknad vid sin bortgång ur lifvet år
1894. Hufvudstaden hade förlorat en af sina
mest egendomliga typer, och därtill en älskvärd
personlighet, en gentleman allt igenom.
När man såg den lille, spenslige mannen,
med det silfverhvita håret och de lika
silfverglänsande polissongerna, iförd en redingot af
mästerligt snitt, samt de smårutiga benkläderna,
hvilka föllo elegant ned öfver de små nätta
blanklädersskorna, och såg den sirliga aimabla
hälsningen med den grå höga hatten, så vände
man sig ovillkorligt om och våra egna unga
sprätthökar sågo afundsjuka på sitt förnämsta
mönster och sökte i förbifarten uppsnappa färgen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
