Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vintergatans gåta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KAP. II.
Vintergatans gåta.
Under mörka, men stjärnklara, nätter iakttar man på
den praktfulla stjärnhimlen ett oregelbundet band av ljus,
som slingrar sig fram över himlen. Det fortsätter även
på den del av himlen som är skymd för våra blickar, så
att man kan säga att det som en gördel omsluter
himlavalvet. Detta band, som är starkast på den norra
stjärnhimmeln, kallas vintergatan. Det lutar omkring 60
grader mot ekvatorn och delar himlen i två nära lika
delar — den norra är dock något större.
Redan mycket tidigt ådrog sig vintergatan, likasom
andra företeelser på himlen, folkens uppmärksamhet. Så
säger Dieristammen i Central-Australien, att vintergatan
är himmelens ström, mexikanerna anse den som alltings
upphov. Sagan sökte klargöra hennes uppkomst. På
grund av det mjölkliknande utseendet erhöll denna
himlaföreteelse hos romarne namnet »Via lactea» (mjölkgatan)
och denna benämning har den fått bibehålla i översatt
form uti de flesta moderna språk. Till detta namn
anknyter sig sagan om Herkules-barnet, som sög mjölk
från Junos bröst och av den vredgade gudinnan stöttes
bort, varvid mjölkvätskan spred sig på himlen.
I alla händelser hade antikens värld och människosläktet
ända tills för omkring tvåhundra år sedan föga
aning om vintergatans utomordentliga betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
