Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skolstugan, der farfar och farmor upprepade barnbarnens komplimenter.
“Nu nego de vid trappan, vid porten, vid grinden, och stå der och
niga ännu.“ De stammade om “den ära,“ som skedde deras “ringa
hus,“ samt bönföllo, “att herr patronen ville hålla till godo med
bordets tarfliga anrättningar,“ Den firade gästen tackade för allt
besvär och tog till godo af välfägnaden; han satte till och med
lilla Ida på sitt knä och lät henne dricka vin ur hans eget glas.
Denna högtidliga dag hade farfar bland annat afplockat trädgårdens
bästa frukter, hvaribland de stora stickelbären, som vexte omkring
brunnen. På dessa fäste Ida isynnerhet sina ögon. Hon stirrade
på stickelbären sålänge, tills de för henne blefvo stora som hönsägg.
När måltiden var slut, sade farfadern till henne och Alfred,
att de gerna kunde få gå ner i trädgården, under det han samtalade
med socknepatronen; “men,“ tillade han uttryckligen, “glöm
icke att hålla er ifrån buskarna vid brunnen!“
Barnen sprungo straxt ut i trädgården, der Ida icke kunde
glömma de förbjudna bär hon nyss hade varit så nära. Medan hon
såg på plommon och körsbär, blefvo stickelbären vid brunnen i hennes
ögon allt större och större, och när Alfred sade: “Hör du,
jag går på en liten stund i stallet till Grålle och Brunte!“ blef
hon riktigt glad deröfver och så snart Alfred väl var borta, skyndade
hon hastigt till brunnen. Här tog hon genast en hand full
stickelbär, dem hon åt, sedan kröp hon upp på brunnskaret och tittade
ner i djupet.
Men i samma ögonblick fattades hon af en osynlig makt,
som lyfte henne midt öfver brunnen och nedsläppte henne långsamt
deri. Hon sjönk allt djupare och djupare i vattnet och kände,
att hon blef mycket våt och kall.
Slutligen då hon stannade på bottnen och tittade upp, kunde
hon knappt skönja himmelen, hvilken syntes henne som en matt
stjerna öfver det lodräta djupet, genom hvilket hon signat. Rummet
omkring henne var mörkt och trångt, med stora stenar på
alla fyra sidor. Hon erfor en smärta i hufvudet och en brännande
törst; det svartnade för hennes ögon och nu trodde hon, att hon
skulle dö, ty hon hade ätit af de förbjudna stickelbären och dessutom
tittat ned i brunnen. Hon satte sig på bottnen och gret, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
