Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händerna för ögonen och skälfvande af fasa. Då öppnade sig plötsligt
den ena väggen för henne och hon såg en lång smal gång,
som fick sin sparsamma upplysning från en flik af himmelen, och
hon hörde ett underligt ljud, som var sorlandet af de källådror,
hvaraf brunnsvattnet samlades och som gledo förbi henne, medan
hon långsamt gick framåt den smala stigen, hvilken var torr, men
der hon var helt allena. Dock, allt som hon gick vidare, hörde
hon det hviska högre och högre omkring sig: ”Du har stulit stickelbär,
akta dig för farfars ris!” — och en mäktig ångest grep henne.
Hon påskyndade sina steg, tänkande: ”Ack min Gud, när och huru
skall denna väg slutas?” — Det blef emellertid beständigt ljusare
och källådrornas sorl blef starkare, men också ljödo mäktigare i
hennes öron de förfärliga orden: ”Du har stulit stickclbär, du har
stulit stickelbär, akta dig för farfars ris!” Slutligen önskade hon
sig sjelf vara hos farfadern och bekänna sin synd, äfven om hon
för den skulle straffas med riset; men nu brusade källådrorna så
häftigt, att hennes ord öfverröstades, och då hon gått ett stycke
till, blef det henne liksom morgon efter en kolsvart natt och hon
såg framför sig en stor hvit byggnad, midt i en skön trädgård.
Till huset ledde en bred trappa, å hvars ömse sidor voro ett par
ofantliga källsprång, hvilka störtade ur en stenvägg, och det var
af dessa källsprång, hon mött de sagta framvällande ådrorna, och
hvilkas brus på långt håll nått hennes öron.
Hon var trött och törstig, men vågade icke dricka af
vattenflödet, emedan hon icke såg någon, den hon kunde spörja
derom. Hon satte sig på nedersta trappsteget och fortfor att se
upp mot dörren till huset, om icke derifrån skulle komma någon,
som kunde gifva henne tillåtelse att släcka sin törst. Dörren stod
på vid gafvel och hon såg huruledes många gestalter rörde sig
derinnanför; men ingen kom. Ändteligen klingade en musik så ljuf,
att hon aldrig hört dess make, och en engel med stora hvita
vingar och en gyllne skål i handen steg ned för trappan till
henne. Hon blickade bönfallande mot engelen, som helsade henne
vänligt, fyllde skålen af vattensprånget och räckte henne den, med
dessa ord: „Jag ser att du är törstig; drick nu så mycket
du vill, det skall göra dig godt, ty det är lifsens vatten.“ —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
