Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
året — och Jenny gladde sig af hela sitt hjerta åt allt det nöje,
hon skulle få denna afton.
Jenny yar en munter och hjertegod liten flicka; hon ville icke
blott sjelf ha roligt, utan också se andra glada, och för att få denna
vackra vilja fram, skydde hon aldrig att göra uppoffringar.
Tätt bredvid grosshandlarens egendom stod ett lågt, fattigt
hus, hvars torftiga vindskammare just låg i jemnbredd med den
präktiga salen och blott var skiljd derifrån genom en vägg så tunn,
att man tydligt kunde höra i det ena rummet, när man bultade i
det andra. I detta fattiga hem, der kalla stenmuren bildade väggar,
och läktena tak, bodde en stackars qvinna med 2 små gossar.
Detta grannskap hade Jenny skaffat sig reda på, Gud vet huru,
och de stackars gossarne hade blifvit ett föremål för hennes godhet.
Vi veta redan, att Jennys fader var rik och hon hans enda barn,
hon kunde derföre få nästan allt hvad hon åstundade; men aldrig
var hon mera glad öfver att ha fått något, än när hon kunde lägga
det åsido och gömma det till sina små skyddslingar i vindskammaren.
Hon väntade då till nästa morgon, gick så in i salen,
knackade på väggen, som skilde henne från vindsrummet, sedan
låtsade hon sig ha ett ärende ned i gården, hvarest hon kunde
vara säker på att genast möta de två små gossarne, som med innerlig
tacksamhet mottogo hvad hon hade med sig till dem.
Härom hade hon icke talat ett enda ord med sin mor, emedan
hon trodde sig möjligen göra något, som icke var i sin ordning;
dessutom sade henne en hemlig aning, att all glädje skulle
vara borta, om någon finge reda på den förbindelse hon hade med
den fattiga grannhustruns söner. Emellertid hade det lidit till Jul
och dagarne förut hade hon gifvit sig sjelf det löfte, att värdigt
fira denna stora högtid, genom att samla så mycket som möjligt
till dessa begge nödens barn. Jenny var god, det är visst, men
hon var ett barn och så snart julen kommit, glömde hon fördess
glädje det löfte hon kort förut gifvit sig sjelf; hon hade ingen enda
gång under hela veckan gifvit signalen i salsväggen. Nu stod hon
der, såsom nämndt är, om Nyårsaftonen färdig att begifva sig till
farbrodern. Hennes kusiner, Axel och Wilhelm, hade kommit för
att möta henne, och hela sällskapet lagade sig i yäg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
