Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Månskenssvärmeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
126 MÅNSKENSSVÄRMERI.
kropparne, sådant det träder oss till mötes i Mexiko, Bogota,
Peru, alltid går hand i hand med en högre civilisation. De
mest bildade folk, såsom de gamle invånarne i Egypten,
Indien, Persien och våra dagars Japaneser, dyrka blott solen.
Denna kult är för Botokuderne, Karaiberne, vildarne i
Brasilien och på Söderhafsöarne fullkomligt obekant. Deras högsta
väsen är månen. Han är det, som skänker invånarne i det
inre Afrika lycka och välsignelse.
Oupplysta i fråga om månkroppens egentliga natur,
bildade sig dessa och väl äfven andra, af framskriden kultur
omgifna, men icke nog upplysta folk, hvart och ett efter sina
lefnadsförhållanden, stämning och fantasi, sagolika
uppfattningar om »Gubben i månen» samt dess till- och aftagande.
Grön-ländarne berätta: »Säljägaren Aninka lekte blindbock med
flickan Malina. Plötsligen förde den skalkaktiga tärnan sin
afsigtligt nedsvärtade hand öfver ansigtet på honom. Sälj
ägaren vill förgrymmad rusa på missdådarinnan, men denna flyr
och kommer undan till himmelen, der hon förvandlades tili
solen. Annika med fläckarne i ansigtet följer henne dit och
förvandlas till månen. När han i sitt bemödande att fånga
flickan lupit sig trött och är afmagrad, går han på sälj ägt och
varder osynlig för några dagar. Efter sin återkomst
återvinner han^ så småningom sitt -förra fullmånsansigte och
förföljandet börjar på nytt, men de svarta fläckarne varder han
aldrig mera qvitt.»
Hottentotterne anse månens teckning för en hare och
ställer densamma i förbindelse med en saga, som ej är utan
värde för kulturhistorien. En gång sände månen, säga de,
haren med följande budskap till menniskorna: »Liksom jag dör
och åter förnyas, så skolen äfven I dö och åter förnyas». Men
haren uträttade uppdraget på följande sätt: »Månen låter säga
eder, han dör och förnyas åter, men I skolen dö och aldrig
förnyas». När månen erfor detta, upptändes han af vrede och
slungade efter haren en käpp, som klöf hans läppar; och fulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
