Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Månskenssvärmeri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
144 MÅNSKENSSVÄRMERI.
således blott sådana verkningar, som hafva sin grund i
tyngdkraften, hvilken för öfrigt är fem gånger ringare på månen
än på jorden, och hvilken närmast måste yttra sig i instörtande
kratervallar och bergspetsar.
Om reaktionen af månens inre mot ytan, hvilken
framkallat bergkedjor, ringbildningar och strålsystem, fortfara ännu
i dag, är en fråga, som är mindre lätt att besvara, och ända
till år 1866 trodde man sig böra förneka detta; ty de af
Herschel i början af detta århundrade iakttagna vulkanutbrotten,
visade sig snart vara en villa, framkallad af det strålande
centralberget Aristarchus. Ett definitivt svar på denna fråga kan
.erhållas blott genom ett outtröttligt utarbetande af noggranna
topografiska kartor, sådana som sedan 200 år utgifvits af Hevel
Meyer, Lohrmann, Mädler och Schmidt. Genom att jemföra
sådana kartor från olika tidsperioder skall man finna, om
märkligare förändringar inträffat någonstädes på månen. Ett dylikt
fall framkallade år 1866 ett lifligt intresse bland astronomerna.
Den 16 oktober nämnde år märkte nämligen den redan förut
flere gånger omnämnde Julius Schmidt, föreståndare för
friherre von Sinas privatobservatorium i Athen, att kratern Linné
i Mar e Serinitatis, hvilken såväl Lohrmann som äfven Mädler
afgjordt uppfattat och framstält såsom en krater, var
fullkomligt försvunnen och i hans ställe visade sig en lifligt glänsande
fläck, som ej sänkte sig under omgifningens nivå. Den 10 maj
1867 varseblef samme astronom å nämnda punkt en
skugg-kägla, enligt hvilken man kunde sluta till eri kulle af ungefär
500 fots höjd. Denna märkliga företeelse torde väl knapt
kunna förklaras annorlunda än såsom ett utbrott af kratern,
iföljd hvaraf lavamassan fylde håligheten och geriom att flyta
öfver kanten åt alla håll bragte vallens yttre omgifning till
samma nivå.’ Den nämnda upphöjningen måste då uppfattas
såsom en af de utflytande lavamassorna upptornad kägla,
Den 19 maj lb’77 iakttog d:r H. I. Klein i Köln norrom
ränijkratern Hyginus en stor svart krater utan vall, men med
.stark skugga i en region, om hvilken han1 var fullkomligt viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
