Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Kalendern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
300 KALEMDERN.
sprungliga, ljuset deremot såsom något senare skadadt. Utan
den i tiden inträdande och åter förbigående
svängningsproces-sen af de materiella smådelarne i en himlakropp, hvilken
enligt fysikens nuvarande åskådning betingar massornas s j elf
lysande, skulle verldsalltet qvarstannat i ett evigt mörker. Så
till vida som mörkrets början således ansågs såsom
urtillståndets återinträdande, kunde detta moment mycket lämpligt
utmärka begynnelsen af den minsta tidsafdelningen, under
hvars vidare förlopp först den innerligt efterlängtade förnyade
skapelsen af ljuset: solens uppgång, följde. Så räknade alla
Österlandets folk i äldsta tider dygnet från aftonen.
Dock natten höljdes likväl ej af absolut mörker. En
afbild af solen, om ock blott en svag sådan, upplyste tid efter
annan dess dunkel och Förändringarne af detta »lilla
himlaljus» bildade en lätt i ögonen fallande motsats till den
ständigt med samma glans lysande solskifvan. Efter vissa
mellantider, som visserligen taga minnet i anspråk för en längre
tidrymd, men som dock genom regelbundenheten i sin företeelse,
ej mindre än solens uppträdande och försvinnande måste
genom vanan framkalla en förväntning, återvände månens
fullkomligaste, mest ljusrika gestalt. Den uppgående /ullmanen,
på hvilken ännu i dag hunden skäller, var det, som först,
frånsedt dess verkan, omedelbart genom företeelsen i och för
sig, och för den skull kanske före iakttagandet af solen väckte
urmenniskornas uppmärksamhet, så mycket mer som denna
mera sällan förekommande företeelse förhindrade att
uppmärksamheten förslöades. Snart kunde den råe, ännu knapt till
det tänkbarast lägsta menniskotrappsteg hunne grottinvånaren
hängifva sig åt det säkra hoppet, att hvarje, månskära skulle
växa ut till en full skifva. Derför helsade man i de första
tiderna med samma hänförelse, som man senare på högre
kulturgrader helsade solens uppgång, redan den första fina
månskäran, och då hon städse framträdde om aftonen, således vid
början af en ny dagsperiod, valdes denna företeelse till
utgångspunkt för denna större period, som först efter månens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
