Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Den helige Kristoffers ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Varsamt och med korta steg följde vi den smala stigen
genom skogssluttningen förbi varphögen, som bergsmännen
nyss skyfflat opp. Nu började min far åter att tala, om
gruf-arbetena i vår trakt, huru man der bryter stenkol, här eldfast
lera, der återigen malm, huru farfar hade varit i beröring
med italienare, som genomsökte alla vinklar och vrår i vår
bergkittel. Och så berättade han om en grotta, i hvilken det
fans snö och is ännu pä sommaren, och om hvilken man icke
visste hvar hon tog slut; huru folk i bondens källare i
Wild-graben, väl några timmars väg från grottan, hade trott sig
förnimma de underjordiska bergmännens pickande.
Så kommo vi allt högre upp. En fälla i skogen gaf oss
utsigt öfver en del af dalen och på samma gång mig ett mycket
välkommet tillfälle till en kort rast.
Redan skönjdes genom en lång ljusbåge den trakt på
himmelen, der solen efter en kort stund skulle dyka upp. »Vi
måste söka få ett större försprång framför henne och uppnå
en lämpligare ståndpunkt, der vi få bättre tillfälle att betrakta
soluppgången. Derför framåt igen. Rudolf, och friskt mod;
allt besvär på jorden har en ände och glädjen efter den
öfver-ståndna mödan är desto större, ju mer man må«t anstränga
sig.» Så sökte den enkle mannen att stålsätta gossens
kropps-och själskrafter, och hvad var belöningen? I dag en
soluppgång, i morgon besök i en grotta eller vid ett vattenfall, en
gång var det en röd ekorre, en annan gång en räf eller en
nattuggla. Böcker funnos ej att tillgå i vår bergkittel.
När taket af furor och granar åter öppnade sig öfver oss,
var det slut med de små tindrande stjernorna, ett likformigt
grått drog sig öfver himmelen, blott der borta, bakom den
väldiga bergmassan har det blifvit härligt. Vi påskyndade
våra steg, ännu en liten, kulle – och nu äro vi framme.
Gräset är fuktigt af morgondaggen; vi sätta oss på ett
stort klippblock och vända våra ansigten mot den ljusa randen
på himmelen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
