Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Småplaneterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
dock ingen astronom ännu hade sett. Visserligen var den
ifrågavarande s. k. lagen endast approximativ och tillkommen
på rent empirisk väg, men den syntes likväl böra förtjena
något afseende. Emellertid tycktes det som om alla försök
att upptäcka denna planet voro fruktlösa, och en filosof (Hegel)
ville t. o. m. a priori bevisa att någon dylik himlakropp ej
kunde existera. Astronomerna voro likväl mindre skeptiska,
och i slutet af förra århundradet sammanslöto sig åtskilliga
astronomer inom olika delar af Europa till en förening med
uppgift att systematiskt efterforska den obekante. Denna
förening hann likväl aldrig träda i verksamhet, ty innan dess
arbete hade börjat, inlopp underrättelse från den italienske
astronomen Piazzi, att den så ifrigt eftersökta planeten var
funnen. Den upptäcktes af Piazzi på detta århundrades
första dag och erhöll namnet Ceres. Vid beräkning af dess
bana visade sig, att dess afstånd från solen, såsom Bodes lag
fordrade, verkligen var något mindre än 3 jordbaneradier.
Hade man fått vänta länge för att fylla luckan mellan
Jupiter och Mars, så fick man nu ersättning genom att
successive upptäcka en hel svärm af planeter, som rörde sig
inom detta område. Redan följande år fann man en ny, som
kallade Pallas, 1804 och 1807 tvenne andra, Juno och Vesta.
Från detta år till 1845 upptäcktes ingen, men med
upptäckten af den 5:te asteroiden det sistnämda året tog ett ifrigt
sökande efter småplaneter sin början med det resultat, att,
såsom förut nämdt, i September detta år 278 stycken äro kända.
Den metod, som användes vid sökandet efter småplaneter,
är mycket enkel, fast naturligen ganska besvärlig.
Man observerar någon godtycklig del af himmelen, bäst
i närheten af ekliptikan, enär alla planeternas banor afvika
mycket litet från denna. Antag att vi i tuben kunna
iakttaga de stjernor, som befinna sig i den ljusa hälften af fig.
17. Dessa stjernors inbördes läge och ungefärliga ljusstyrka,
bestämmas. En annan afton observera vi ånyo samma trakt
af himmelen. Antingen inträffar det då, att samma antal
stjernor äfven nu kunna iakttagas, och deras inbördes läge
är såsom föregående afton, eller ock har någon af dem
förflyttat sig, måhända t. o. m. försvunnit. Man kan då antaga,
att den ifrågavarande stjernan är en planet, och genom
fortsatta observationer snart öfvertyga sig om det verkligen är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
