Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - RESTAURANTER OCH KROGAR. FÖRSTRÖELSER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som småningom gjorde honom till en rik man. Man
måste tillräkna detta vinsten på våtvarorna. Och dessa
lämnades dock till ett pris av en krona för en halv butelj
punsch och femton öre för en kupa fatöl. Och vilket öl
sedan! Skummande, kallt och läskande i sina stora glas
på en halv buteljs rymd.
Underligt var ej heller, att Operakällarens lokaler
från morgonen till sent på natten voro fyllda av belåtna
gäster. Vin såg man jämförelsevis sällan på borden,
men öl och punsch i långa banor. Några bord innehades
ständigt av samma gäster. Så satt alltid i stora salen vid
mittelfönstret åt Gustav Adolfs torg ett kotteri, där
stamkunderna voro Georg Dahlqvist, Karl Johan
Uddman, Olle Strandberg, då och då bröderna
Söderman, kompositören och den lille klumpfotade
violoncellisten, samt alltid en lustig figur, en gammal tysk, som
hette Hummel. När man kom in i laget någon
förmiddagsstund, ty det var då de särskilt älskade att samlas,
hade man nog trevligt och glatt men nödgades alltid
dricka en numera utdöd dryck "Stenborgare",
avskyvärd i vårt tycke, med sin smak av kummin och anis,
men de "gamle herrarna" sågo ej gärna någon annan
dryck på sitt bord.
Den störste klassiken i hela samlingen var
onekligen gubben Hummel. Hur man skämtade med honom,
gav han alltid på sin brutna svenska dräpande och
roliga svar och var till synes ganska bitter och elak. Men
att han i grunden hade ett gott hjärta, visade han, då
hans gamle vän Georg Dahlqvist dog och lämnade efter
sig trassliga affärer. Gubben Hummel redde ut dem,
så gott sig göras lät, och var sedan under många år ett
stöd för Dahlqvists efterlämnade familj. Han var en
mycket ivrig kortspelare och påstod, att det enda
dugliga och verkligt fina Sverige någonsin producerat var
det ädla spelet vira. Rätt ofta inbjöds jag därpå i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
