- Project Runeberg -  Hemligheterna på Stokesley /
120

(1870) [MARC] Author: Charlotte Mary Yonge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Kunde han låna af någon? Hade han ingenting,
han kunde sälja eller byta bort? Ack, om det ej hade
varit för Davids dumma insamling, så skulle han haft
rätt mycket. Men litet hade äfven han bidragit till
denna insamling. Det kunde han gerna taga tillbaka.
Huru mycket kunde det vara? Huru mycket hade
han lagt dit sista veckan och veckan förut? Åh, lika
godt, en del deraf var i alla händelser hans; det var
intet ondt i, att taga igen det. Det var troligt, att
han skulle bli i stånd att återgälda det fyrdubbelt, när
han fick sin present af öfverste Carey; eller om han
ej fick något, så visste ju ingen, hur mycket som
fanns i Toby Fillpot, och kanske de skulle glömma
alltsammans; ty man kunde väl inte tänka på svin,
när mamma var sjuk, och kanske skulle han också
få gå till sjös och slippa höra talas mer härom.

Under dessa tankar kom han hem och gick
öfver tröskeln, i samma ögonblick som middagsklockan
hördes, och när han öppnade porten, såg han hur de
andra barnen sprungo in i matsalen.

Miss Fosbrook, som kom efter dem, vände sig
om, när han inträdde.

"Henry," sade hon, "jag har skickat Johnnie att
spisa middag i barnkammaren, emedan han varit
olydig och klättrat upp på grinden. Jag tänker ej låta
dig slippa undan lättare, ty det är säkert du, som
narrat honom dertill. Hur kunde du vara så grym
och lemna den stackars lilla gossen ensam på ett
så farligt ställe."

"En sådan liten hare, det var ej det ringaste
farligt," svarade Harry.

"Men han är ju så liten,"’ började miss Fosbrook,
men Harry afbröt henne sägande:

"Ack, det tror ni, som är från staden, men jag
skall säga er, att jag klättrade upp på vår grind vid
Stonehouse, hvilken var två gånger så hög, och då
var jag ej så gammal, som han nu är."

"Jag tänker ej disputera vidare med dig härom,
Henry, men efter du varit så olydig, får du ej äta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 17:29:26 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stokesley/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free