- Project Runeberg -  Hemligheterna på Stokesley /
131

(1870) [MARC] Author: Charlotte Mary Yonge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hon sjelf var helt förskräckt och tyckte, att det till
en del var hennes fel, emedan hon låtit de insamlade
medlen stå i ett olåst skåp. Hon fruktade, att
förhasta sig, och att misstänka den oskyldige, och hon
hoppades, att med tiden få reda på, hur det hängde
ihop. Alla barnen blefvo missnöjda med att
undersökningen ej fortsattes, emedan de trodde, att, om
man strax sökte och frågade efter pengarne, skulle
de snarare komma till rätta. David var mycket
misslynt. Nej, han ville hvarken läsa eller göra
någonting, förrän miss Fosbrook förmått snåla Bessie, att
gifva tillbaka pengarna.

Miss Fosbrook och Susanna försökte båda, att
förmå honom taga skäl, men han hade så uteslutande
fäst sin tanke vid ett föremål, att han blef slö för
allt annat, och han var en sådan liten gosse, endast
fem år, att han knappt kunde fatta osannolikheten,
att en flicka med Elisabeths karakter skulle begå
en sådan stöld, antingen på lek eller allvar, ej heller
förstod han, huru kränkande en sådan misstanke var.
Han visste blott, att hon hade en hemlighet — en
hemlighet, som gjorde, att hon ej brydde sig om hans
svin, och när hon ifrigt försäkrade honom, att hon ej
rört pengarna, och när Susanna tog henne i försvar,
och yttrade: "hör du inte, hon säger att hon ej gjort
det," då svarade han blott: "hon har en gång förr
sagt en osanning."

Elisabeth blef blossande röd, och Susanna sade,
att det var skamligt af David att påminna om detta.
Sedan omtalade hon, att för länge sedan hade Harry
och Bessie en gång slagit sönder en fönsterruta i
förmaket, då de kastade boll med små äpplen, och
på tillfrågan derom, hade de nekat dertill, men de
hade verkligen varit så ledsna då, att de säkert aldrig
skulle göra så mer."

Det syntes på David, att detta icke gjorde något
intryck på honom, ty han upprepade surmulet: "hon
sade en osanning."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 17:29:26 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stokesley/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free