- Project Runeberg -  Hemligheterna på Stokesley /
155

(1870) [MARC] Author: Charlotte Mary Yonge
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


"Ack nej, nej, pappa; han anklagade mig aldrig,"
utropade Bessie, nu först utbristande i tårar. "Han
sade aldrig att jag tagit dem; det var blott Davids
idé; och Susanna och Sam hafva varit så snälla mot
mig, att jag alls icke har brytt mig derom. Straffa
honom ej för det, pappa!"

"Kom ut med mig, Henry," sade kaptenen. "Nu,
då din syster är frikänd, är det bäst vi tala om det
öfriga derute, så att dessa ömhjertade små flickor
slippa vara närvarande."

Han steg upp, och utan att säga ett ord gick han
fram till Elisabeth och strök hennes mjuka bruna hår,
tog henne under hakan, lyfte upp ansigtet, och kysste
henne på pannan, det enda ställe som var fritt från
tårar; sedan fattade han Henry i axeln och knuffade
ut honom ur rummet. Som Bessie ej förmådde hämma
sina tårar och var rädd, att farbror John skulle få se
henne, sprang hon genast ut och upp på sitt eget
rum. Både miss Fosbrook och Susanna önskade göra
detsamma, men de hade försummat tillfället, och som
de utanför hörde ljudet af röster, kunde de förstå, att
kaptenen och Harry voro i salongen, och derför
vågade de ej öppna dörren.

Alla voro förfärade och ingen talade på ett par
sekunder. Den första, som sade något, var Annie,
som med låg, darrande röst, dock icke utan en viss
nyfikenhet yttrade: "jag undrar just, hvad pappa
ämnar göra med honom?"

"Jag hoppas, att han skall gifva honom fem och
tjugo," svarade David, som bet ihop sina små hvita
tänder af raseri.

"Fy skäm ut dig! David," sade Susanna, "du
skall ej önska din bror något så förskräckligt."

"Han har varit så elak! Jag önskar det! Ja, jag
vill önska det," sade David.

"Tyst, David," sade miss Fosbrook, "du får ej
säga något sådant. Jag skall sedermera tala vid dig
om den saken."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 16:01:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stokesley/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free