Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
Ett par dagar förgingo, innan Jane hade mod att
tala mecl Elisabet om sina känslor, men slutligen,
då mrs Bennet, efter att längre än vanligt ha utgjutit
sin vredes skålar över Netherfield och dess herre,
lämnat dem ensamma, kunde hon icke låta bli att
säga:
— O, att min kära mor hade mera
självbehärskning! Hon kan inte föreställa sig, vilken smärta
hon vållar mig genom sina ständiga påminnelser om
honom. Men jag vill inte klaga. Det kan inte räcka
länge. Han kommer att bli glömd, och vi komma
åter in i de gamla hjulspåren.
Elisabet såg på sin syster med en misstrogen och
bekymrad min, men sade ingenting.
— Du tvivlar på vad jag säger, utropade Jane
lätt rodnande, men därtill har du sannerligen inte
något skäl. Han må leva i mitt minne som den
älskvärdaste man, jag känner, men det är också allt.
Jag har ingenting vare sig att hoppas eller frukta
och ingenting att förebrå honom. Gudskelov, den
sorgen har jag inte. Låt någon tid förgå, och jag
vill försöka övervinna min böjelse.
Med starkare stämma tillade hon: — Jag har
genast den trösten, att det endast har varit en
inbillning å min sida och att det icke skadat någon
annan än mig själv.
— Min Kära Jane! utropade Elisabet. Du är allt
för snäll. Din mildhet och oegennytta äro verkligen
änglalika; jag vet inte, vad jag skall säga till dig.
Jag känner det, som om jag aldrig gjort dig rättvisa
eller älskat dig, som du förtjänar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
