Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’165
mrs Bennets ansikte, då vagnen kom fram till
porten, hennes man såg djupt allvarlig ut, hennes
döttrars miner präglades av oro och ängslan.
Lydias röst hördes i vestibulen, dörren öppnades,
och hon kom springande in i rummet. Hennes mor
steg fram, omfamnade henne och välkomnade henne
med förtjusning; hon räckte med ett vänligt leende
handen åt Wickham, som följde efter sin maka, och
hon lyckönskade dem båda med en glättighet, som
visade, att hon icke hyste det ringaste tvivel om
deras lycka.
Det mottagande de fingo av mr Bennet, till vilken
de sedan vände sig, var icke fullt så hjärtligt. Hans
ansiktsuttryck blev snarare ännu strängare, och han
lät knappast ett ord gå över sina läppar. ’ Den
otvungna säkerhet, varmed det unga paret uppträdde,
var tillräckligt för att reta honom. Elisabet erfor
en känsla av motvilja, och till och med Jane var
upprörd. Lydia var alltjämt samma Lydia — otämd,
oblyg, vild, bullersam och oförskräckt. Hon vände
sig från den ena systern till den andra, anhållande
om deras lyckönskningar, och när slutligen alla satte
sig ned, såg hon sig ivrigt omkring i rummet, lade
märke till vissa små förändringar i detsamma och
anmärkte skrattande, att det var länge sedan hon
sist var där.
Wickham var alls icke mera nedslagen än hon,
men hans sätt var alltid så behagligt, att, om hans
karaktär och hans giftermål hade varit sådana, som
de borde vara, skulle hans leenden och det otvungna
sätt, varpå han gjorde upp släktskap med dem, ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
